Man måste ner till botten för att nå höjderna i livet.

Bland sopor och skit, livets spillror och motgångar letar Louise Hoffsten efter Gud. Hennes sköra gestalt besitter motsägelsefullt nog en styrka, som bär henne mot målet.

Just kontrasten mellan det ljusa, bräckliga och det mörka smutsiga är det som får denna blueskvinnas musik att leva. Trots att få låtar egentligen är renodlad blues finns musikstilens budskap om att kämpa vidare, hur långt ner man än hamnar, rotad rakt igenom både Hoffsten själv och hennes skiva. Känslan av att vara en "fighter", att falla ner i dyngan gång på gång och ändå fortsätta, med ett ljuvligt, karaktäristiskt ekande rått skratt är påtaglig.

Vissa spår får mig, på något underligt vis, att tänka på Scorpions powerballader blandat med Sheryl Crow. Louise Hoffsten har en förmåga att balansera mellan det polerade och oslipade, utan att trilla ner i diket. Hon menar verkligen vad hon sjunger, även om jag ibland önskar att hon ville släppa loss och riva i lite mer på munspelet. Egentligen är hon själv bättre än sina låtar, men poängen blir ändå hennes högsta på länge.