Nästintill en öppen provokation.

Ibland skäms jag för de förväntningar som kan uppstå inför att höra svensk musik eller se svensk film. Man får ruska på huvudet för att bli påmind om att det är okej att ställa krav. Det är legitimt att kräva dialog med högre nivå än porrfilmer. Som lyssnare ska det vara möjligt att förvänta sig musik som inte ältar samma uttjatade meningar. Till Lilla Bonaventura är det lätt att falla in i de där tankebanorna.

Debuten hämtar inspiration från hennes två hemtrakter Italien, Sicilien närmare bestämt, och Västerbotten. Upplagt för … något spännande åtminstone, tänker ni kanske. Det blir inte mer nervkittlande än en låt på italienska. Melodierna må vara en slätstruken blandning av blåsinstrument och körer, men det är texterna som verkligen får det att rycka i byta-låt-fingret. Ämne: Kärlek. Enbart. Höjdpunkten och Kate Bushiga Pain avviker inte från temat men exemplifierar hur The Wild and the Tame skulle kunna låta om den var intressant. Som en klagoande där till och med rader som "I'm in pain / I got heratache inside / And I'm telling you / I'm pain", blir trovärdiga.