Slynglar som bara växt upp åldersmässigt.

Denna debut kommer från några slynglar som har växt upp men fortfarande spelar slyngelmusik. Abulia Jubilee är svår att lyssna på av anledningen att den har en så tydlig bäst före-stämpel. Det blir ungefär som att läsa Jack idag där en stuga vid nytorget kostade tvåtusen i månaden. Och där sitter man hos föräldrarna trots fyra års kötid, och så vidare.

Tennis Bafra från Uppsala hör nästan ihop med ett tonårsrum på 90-talet och Kurt Cobain-affischer i taket. Eller snarare Sonic Youth, för om jag skulle lyssna med ögonbindel så vore gruppen min ögonblickliga gissning. De slamrande gitarrerna, den grumliga rösten. Oljudet som ibland blir tungt på ett bra sätt och andra gånger i negativ bemärkelse, ansträngande alltså. Både Sonic Youth och Tennis Bafra avnjuts bäst i små portioner, noggrant portionerade efter humör. Avslutande May 15 är förresten 20 minuter lång och låter som en hiss under reparation.