Luftiga poplåtar som inte bränner till.

Det finns en fin scen i filmen om bob hund från förra året där Conny Nimmersjö sitter och försöker vända ut och in på sin gitarr för att plocka fram det där ackordet/ljudet som aldrig spelats innan. På fjolårets starka Det överexponerade gömstället lyckades bandet också återuppfinna sig själva. Låter som miljarder spelades in i samma veva men lämnar mig med betydligt färre varaktiga intryck.

Soundet är luftigt och poppigt men det är som att bob hund brände det mesta av krutet på föregångaren och skapade en ny skiva som visserligen gnistrar till lite försiktigt här och där men jag kräver avsevärt mycket mer än så av denna säregna orkester. Märkligt nog bränner inte heller Thomas Öbergs lyrik till ordentligt denna gång.

De finaste stunderna återfinns i albumets mitt, från spåret med skivans bästa låttitel, Darrande varulvshänder över lättdiscon Det regnar och brinner till snygga Stanna klocka stanna. Det är bob hund i sin mest lena version. Till nästa gång hoppas jag på mer friktion, eller för att tala i bob hund-termer, mer tinnitus i hjärtat.