Synthare överraskar i en annars intetsägande teaser.

Gamla tyska synthfavoriterna And One är tillbaka i samma konstellation som under gruppens storhetstid på 90-talet och firar detta med att släppa en teaser-ep beståendes av sju låtar inför den kommande fullängdaren. Två av låtarna är emellertid oinspirerade remixer på titelspåret som i sig låter som en lättrallig synthifierad countrysång – en solid singel men väcker inga starka känslor.

Överraskningen är Rick. Ur bakfickan har nämligen And One skapat något så genialiskt som en italo disco-dänga självaste Mike Mareen kunde ha knåpat ihop. Inte bara är det en fantastiskt svängig och smilbandsdragande pärla – det är det bästa de gjort sedan 2006 års Stand the Pain. Om resten av ep:n varit lika intressant hade jag garnerat den med guldstoff och ramat upp den på väggen. Tyvärr består resten av skivan bland annat av en tråkig liveinspelning samt intetsägande Wounds, tack och lov osar sista spåret av härlig Joy Division-melankoli som räddar det annars låga medelintrycket.