Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Diplo
Nalen, Stockholm,
lördag 21 januari 2012

GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Torsdag 2012-01-26 13:48
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Funk, reggae, punk, pop, rock, hiphop, r'n'b och blues – ett levande musikbibliotek spelade i Stockholm.

Efter att ha legat i skuggan av den där kaxiga uppspolingen Europa – med alla sina fåniga små länder som inte ens är hälften så stora som halva Texas – i flera decennier tröttnade slutligen USA på att ha ett festivalutbud som med lätthet kunde konkurreras ut bara av lilla Skandinavien. Inte för att det inte alltid funnits stora festivaler på andra sidan Atlanten men det är först på 00-talet som det på allvar kommit upp alternativ till Roskilde och Glastonbury även i världens största musikland. 

Bonnaroo hade sitt största år någonsin under 2011, liksom Chicago-baserade Pitchfork Music Festival och den av Perry Farrell drivna Lollapalooza, samt enorma kulturmässan SXSW och Austin City Limits som även de delar stad och publik. Av allt att döma kommer Kaliforniens representant Coachella att slå alla möjliga popularitetsrekord under 2012 med sin bästa lineup någonsin, som bland mycket annat kan skryta med Refused och At The Drive-In som dragplåster, som av logiska skäl fick både nationell och internationell att slå frivolter av lycka och förväntan. Den enda som egentligen offentligt gick ut och sågade det som är den största musikhändelse som sker under 2012 års första halvår var en dj-slyngel som heter Wesley Pentz.

Detta hade såklart inte ens varit värt att nämna om det inte vore för vem Wesley Pentz är och hur stor och viktig hans obrydda, slapphänt presenterade men mycket yrkesmedvetna roll i dagens musikindustri blivit. Wesley Pentz kallar nämligen sig själv för Diplo, och är en av de senaste årens mest produktiva, mest uppmärksammade och mest uppskrivna producenter inom elektronisk musik. Och i 2012 är Diplo en såpass känd och betydelsefull del av en scen som växt explosionsartat under de senaste åren att allt han säger (med andra ord, "skriver på twitter") gör nyheter. När han kallade årets Coachella för typiskt Diplo-barnsliga "Coachsmella" och sågade årets medverkande blev det snabbt en mindre mediastorm runt Philadelphia-sonen, och som konsekvens har Pentz valt att inte göra några intervjuer under sin Europaturné.

Diplo hade ändå en poäng i sitt raljerande mot Coachella, även om piken mot att festivaler allt som oftast luktar rätt hemskt verkar ha undgått de flesta som valde att rapportera om hans åsikter. Coachella må ha en otrolilg variation på sina inbokade artister, och artister må vara oerhört spännande, men nästan hälften av alla som ska spela är, precis som Diplo, dj:s. Oavsett hur bra dj:n i fråga råkar vara är det inte överdrivet spännande att se på fem sådana i rad under Kaliforniens hyfsat många soltimmar, det krävs lite mörker och lite smuts och lite instängd stämning för att det ska bli något riktigt bra av det hela. 

Så Diplo spelar på Nalen, med alla sina gyllene speglar, sin glans och sin glamour, och det är en förvånansvärt stabil matchning av lokal och artist. För trots den ständigt Jamaica-influerade musik han gjort sig känd för, en dansglad och dunkande sort som förnimmer mer hetsiga storstadsgator än gyllene salar i Stockholms innerstad, finns det en elegant hinna över allt Diplo gör och sättet han behandlar sin konst med. Han spelar alltid klädd i kostym, åtminstone tills det blir alldeles för svettigt och moombahton-rytmerna blir för svåra att följa iklädd advokatutstyrsel. Att Diplo även ser ut att vara en obekymrad, top dollar-jurist bygger vidare på denna bild; Wesley Pentz är en oerhört stilig man, något han själv verkar vara närmast ouppmärksam om, och det bidrar till denna lite udda flickidolspersona han målas upp att besitta. Han passar in i många väldigt olika sammanhang och gör sin grej obehindrat, utan något tjafs eller fokus på något annat än musiken.

Det som gör Diplo till någon som sticker ut bland musiker som antingen fokuserar mycket på house eller doppar tårna i electro för att hålla sina namn vid liv inom klubbvärlden är hans ständiga arbete med musik som innan den hittar fram till Mad Decent-kontoret i Philadelphia närmast beskrivs som konstig av oss i västvärlden. Tillsammans med sina skivbolagskollegor jobbar Diplo hela tiden med att utforska ljud som det till vardags dansas till på platser som inte berörts av musikindustrins maskineri än. Inte bara för att inspireras och föra den vidare till den publik de kämpat ihop till att få, men också för att lära sig av varandra, byte idéer och hjälpa de som vill få ut den musik de kallar för sin egen och tillhörande sin kultur. Därför är den ca 90 minuter långa spelning Diplo gör så mångfacetterad och spännande spretig att det är svårt att få grepp om riktigt hur han får ihop allting. 

Att hiphop-rötterna sitter långt in är tydligt, det allra mesta Diplo gör live är att jobba med regelrätta mashups. Han snor vokalslingan från Like A G6 och slår ihop den med reggaeton-takter. Han förvandlar medvetet sitt dansgolv från en svettig hög till en frågande massa med We Found Love, bara för att han så gärna vill sätta den där mixen som leder in till 212, och får publiken att bli alldeles till sig igen. Han jobbar hela tiden på att ta spår som alla som säger hata mainstream-musik säger sig inte stå ut med bara för att få de att dansa till det ändå och sedan blanda det med något helt oväntat och betydligt mer spännande. Det är som att se ett vandrande musikbibliotek snurra på skivor när Diplo spelar, som om han hela tiden letar efter nästa drag att göra i ett evighetsparti schack; ibland sitter det helt perfekt och Nalen skakar i sina grunder, och ibland blir det mest skevt och konstigt, varpå Diplo skjuter iväg ett leende som verkar få alla tjejer och killar längst fram att smälta. 

Att vara dj ses fortfarande inte som något med ett större musikaliskt värde bland många både lyssnare och kritiker, mest för att dessa människor antagligen är sådana som fortfarande gnäller om vikten av att få singlar spelade på radio eller att all nedladdning är djävulens verk. Men att spela som Diplo gör, med en detaljrikedom och finess, kräver år av träning och framför allt oändliga timmar av grävande efter musik. Han njuter av att få folk att dansa, han gör det bättre än de flesta, och när han är klar tar det honom nästan 20 minuter att faktiskt kliva av scenen för att han så gärna vill dansa med alla killar, kramas med alla tjejer, och ta bilder med varenda person som väntar precis framför honom. 

Det ryktas om att Simon Cowell vill starta en talangtävling "for the best unknown dj:s in the world". Trots att Simon Cowell inte kan någonting alls om dj:s eller dj-kultur. Det är på den nivån denna genre och denna scen ligger på nuförtiden, att den exploateras av "talangscouter" och produceras för underhållning för medelsvensson, och Diplo är väldigt bekväm som en av den världens mest omtyckta medlemmar. Han lär ha någonting att säga om det där tramset och hans åsikter lär vara roliga att höra, ungefär som vanligt. Och Diplo lär bara skratta åt det hela, hoppa på nästa flyg, och spela på nästa utsålda spelning var i världen han än landar.

Följ Diplo Tryck på hjärtat

Diplos samarbetspartner död
2014-09-03 (nyhet)
Snoop Lion återföds i vår
2013-03-05 (nyhet)
Snoop Dogg byter namn
2012-07-23 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.