Reginald Lucien Frank Roger Watts är inte särskilt engelsk eller brittisk, men glider omkring på scen i sin väldigt för Sverige vinterkorrekta Fjällräven-utstyrsel och diskuterar med farliga mängder ironi allt detta med ett välmenande leende och en hundraprocentigt utförd och överdriven brittiska. När han gått vidare från att sluta driva med den orättvisa struktur hela världen bygger djupare gropor inom scatsjunger han massa ord som låter som en blandning av alla möjliga språk, och sjunger soul om inlagd sill och lingon och lutfisk, och såklart om jul och "Donald Duck for no reason at all".

Att gå på en konsert där Reggie Watts är med, eller framför allt där Reggie Watts är huvudakt, är långt ifrån vad en traditionell eller konventionell konsert går ut på eller innehåller. Hela det musikaliska elementet i akten skapas på plats med hjälp av loopmaskiner, effektpedaler, en Nord-synthesizer och ett par två-tre mikrofoner. För att faktiskt skapa sina beats och sina loops använder han bara sin röst, och inom den första kvarten avverkar han på-plats skapelser som närmast beskrivs som vokal dubstep, skev r'n'b, spelad med hjälp av effektdränkta mikrofoner.

Han raljerar vidare om sin förståelse för att vi som kollektiv inte jobbar hårdare för att nå hans plan om global orättvisa, att det helt enkelt beror på att vi är människor, att det är jobbigt att vara människa och alltid vara medveten om … saker och ting. Han påpekar att vi i Sverige har näst störst mängd i hela världen av det som kallas för "disenfranchised youth" men då mena att våra 13-17-åringar en gång ägde mest McDonalds-liknande franchiseföretag men att vi på sistone tappat och att våra ungdomar därför är deprimerade och mobbade av de som inte förlorat sina franchiseföretag så att de slutligen väljer ett liv som vampyrer. Och allt detta för att skoja med Låt den rätte komma in. Han hånar såklart också valet att skapa en amerikansk version av Män som hatar kvinnor med en legitim r'n'b-ballad, som han skapar ur ingenting, precis som allt annat.

Det är svårt att sammanfatta något som är så fullspäckat med improviserad konstkomik och som är ljudsatt med musik som ändrar skepnad efter vilket sätt Reggie Watts vill sjunga på ett ständigt imponerande sätt på. Han sjunger som en och annan crooner om tacos, han sjunger om att katter är coola, han gör något som liknar James Blake men faktiskt bättre än originalet, och har inga som helst problem med att göra en magiskt mörk halvcover på Led Zeppelin-klassikern No Quarter, eller att skapa en låt som TV On The Radio gärna hade köpt. Att han avslutar med att sjunga några strofer Lovefool och sedan en helt sjukt släpig West Coast-rap med beats Dr. Dre skulle döda för, komplett med Snoop Doog-imitation och även ett par verser Rick Ross-liknande rossel, bidrar bara till underhållningen och spexigheterna ytterligare.

Reggie Watts är en hiskeligt, underbart konstig, skarp, nördig men oerhört rolig karaktär, och hans komedi går ut på en populärkulturell överdos som inte bara är geografiskt anpassad men ständigt tidsrelevant också. Med facit i hand är en föreställning som denna exakt som den borde vara och exakt som de som går och ser Reggie Watts på denna turné ska förvänta. Detta är ändå en man som sjungit med Regina Spektor på hennes Far och deltagit i de allra sista spelningar LCD Soundsystem gjorde som band och musikprojekt. 

Reggie Watts är den komiker som handplockades för att delta på The Legally Prohibited from Being Funny on Television Tour, som Conan O'Brien arrangerade under 2011 efter sitt avsked från NBC. Hans shower är en kokande kittel av musik och satir och komedi som är nästan det enda av sitt slag, och en som måste ses live för att uppskatts till fullo, något Reggie Watts lovat att se till att fler får göra väldigt snart. Han måste ju besöka Sverige snart igen, säger han, för att åka till Lappland och rappa där. Han hävdar att han ändå är lite skandinavisk. Han hatar ju trots allt dålig design minst lika mycket som oss skandinaver tydligen gör.