Musik som söker näring.

Västerbottniska Grande Luxe låter lite intressant på sin egenutgivna debut. Här verkar finnas en strävan, en vilja, att bli något stort. Det låter så i alla fall. För det är musik för de stora scenerna och de stora åhörarmassorna. Musik som gått i skola hos exempelvis Coldplay eller Glasvegas. Musik som gärna flörtar med Radiohead utan att vara avig, som flörtar men aldrig får gensvar.

Men det som är intressant är att det, trots uttrycket, självsäkert, låter stort samtidigt som det inte fläskas på för fulla trumpeter; Grande Luxe svämmar aldrig över, låter fortfarande som de är rotade i marken, i vardagen, i allt det pompösa idealet. Att det sedan rätt ofta börjar luta över i powerballader från 80-talet är en annan sak, det tillåts inte hålla på så hela tiden; det vinglar till men återfår styrseln. Det gör däremot att det totalt sett känns lite splittrat, lite tunt, tillsammans med att ett par låtar försvinner rätt snabbt ut i natten efter lyssning. Men covern av WASP:s Love Machine är ett riktigt guldkorn.