Thåström: Cirkus Stockholm

Thåström, Cirkus Stockholm

Thåström: Cirkus Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Sven Joakim Eriksson Thåström fyller 55 år i år och han har mer energi än de flesta unga band tillsammans. Han rockar hårdare, skriker högre och elektriciteten som skapas runtomkring honom på scenen skulle man kunna lysa upp flera städer med. Joakim Thåström är Sveriges enda rockstjärna och Pelle Ossler är hans profet. Någon gång för längesedan måste Ossler klampat långt ut på nån lerig skånsk åker och gjort en deal med djävulen, för det hänget, och det tjutet som han tvingar fram ur sin stackars gitarr skulle få de flesta gitarrister att offra både en och två ben för. I stort sett hela Thåströms band är så vasst och hårt att jag vet inget band idag som är bättre på scen. De är Bad Seeds när Bad Seeds var på sin absoluta topp och det gunget, larmet och stöket som de bankar ihop bakom Thåström lyfter hans låtar till oanade höjder.

Bandet går in till ett motljus som stannar hela konserten, hänger på sig sina instrument och öppnar med en ruskigt stark trilogi med Beväpna dig med vingar, Kärlek är för dom och Miss Huddinge -72. Allt ljus är vitt, starkt och kommer bakifrån, ibland dras det på med rejäla strobes och ljudet är riktigt högt. Thåströms röst är väldigt sliten, troligtvis har han flunsan eller är rejält förkyld, och vissa ord försvinner helt i kraxningar, men han ignorerar det, ändrar ingen tonart utan kör bara på. I vissa låtar märks det knappt alls medan i andra är det lite för märkbart. Men han ger järnet, skriker högre, slår hårdare på sitt skrot och sparkar runt på monitorerna, det märks att rösten irriterar honom och ilskan tänder och gör konserten otroligt intensiv.

Scenen känns som en krympande bur med Thåström som en nyfångad tiger, han går runt, runt i cirklar medan han hela tiden eggar på bandet att spela hårdare och högre. Miss Huddinge är fruktansvärt bra, Dansbandssångaren är hypnotisk, Biografi har ett något annorlunda arr och under låtens sista minuter växer gåshuden fram.

Den riktiga höjdpunkten är en primitiv och avskalad bluesversion av …Ingen neråtsång som bara byggs på och byggs på tills den är ett larmande inferno som får hela Cirkus att skaka. Och när sedan Ossler släpps fri så vrider han ur gitarren så vackra och taggiga toner att man till och med njuter av ett gitarrsolo. När sen Rockis Ivarsson och Ossler tar fram varsin stor trumma och Låt dom regna drar igång tar alla ord slut och det är så bra, så bra att det spelar ingen roll alls att Thåström envisas med att köra Fan fan fan på ännu en turné eller att rösten inte håller, för Thåström har ännu en gång besegrat alla och kört över en publik totalt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA