Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Peter Hook and The Light
Debaser Medis,
tisdag 6 mars 2012

GAFFA | Recenserad av Mathias Skeppstedt
Onsdag 2012-03-07 11:10
Foto: Richard Ortega Wahlstedt
GAFFA
3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor3 stjärnor
3 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Joy Division-nostalgi står och faller utan Hook vid basen.

Man kan ju inte låta bli att tycka hela grejen är suspekt. Speciellt när man tänker på hur medlemmarna i New Order under alla år har vägrat nostalgi, vägrat ge publiken vad den vill ha och under större delen av deras karriär vägrat extranummer. Och nu står bandets bassist med ett nytt band på scen och kör en ren nostalgishow, med extranummer och allt.

I sann trumpen New Order-anda öppnar de dock med No Love Lost och Leaders of Men, två låtar från den första ep:n Joy Division släppte 1978. sedan får vi två låtar som inte gavs ut förrän efter bandet la av, Glass och Digital. Detta innan Peter Hook ger publiken det den kom för, nämligen hela Unknown Pleasures.

Men någonting känns fel. Vi har här en ensam medlem från bandet, nämligen basisten och med tanke på vilken framträdande och viktig roll basen hade i Joy Division så är det märkligt att Hook istället väljer att sjunga och lämnar över det mesta av basspelet till sin son. Detta gör att spelningen ännu mer känns som något från ett coverband, ett coverband med fantastiska låtar och en grym fingertoppskänsla när det kommer till att sätta ihop en låtlista, men fortfarande ett coverband.

Det är dock ruskigt bra versioner av låtarna vi hör och Peter Hook har en anonym men stark röst som dessutom är lågt mixad vilket gör att det faktiskt funkar. Med en ordentlig röst hade man hört skillnaderna, men som det är nu och med musiken på riktigt hög volym så låter det väldigt bra. Men basen saknas, hur bra Peters son än är, och att titta på Peter Hook där han står och poserar med en bas han inte spelar på svider i ögonen och det tar nästan halva konserten innan de kommer igång på riktigt.

Men med She's Lost Control verkar det släppa och de sista fyra låtarna är riktigt vassa. I Shadowplay ställer sig Hook bredbent längst ut på scenkanten, böjer på knäna och spelar bas som om livet hängde på det, Wilderness och Interzone sitter perfekt och avslutande I Remember Nothing är snudd på magisk.

Man kan ändå inte låta bli att tänka att det hade varit bättre med en sångare och Hook ensam på basen, för bandet vet vad de gör och musiken låter nästan för perfekt, trots att det egentligen bara brinner till när Hook spelar på sin Viking 1.

Följ Peter Hook and The Light Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
3 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:
0
Skeppstedt, för sjutton gubbar! Digital och Glass släpptes ju på A Factory Sample, i januari 1979!
0
Tack för att du läst min recension. A Factory Sample hade jag faktiskt inte hört talas om, så jag var tvungen att kolla upp den. Och du har ju helt rätt, A Factory Sample är en dubbel vinyl singel som släpptes i 5000 exemplar och innehöll de två låtarna samt låtar med Durutti Column, Cabaret Voltaire och John Dowie. Om jag fattat det hela rätt så kom den i en plastpåse och skivorna låg i ett omslag av rispapper. Undrar vad den kostar nu?
0
Den är nog ohyggligt dyr...

Bra recension, f.ö. Din beskrivning av bandet och upplägget lät väldigt...rimlig.

Logga in för att kommentera.