Arrogant och långsam synthdisco till debut.

Kindness låter arrogant. Inte på det vanliga 90-talsslackerviset, märk väl att Adam Bainbridge faktiskt låter som att han bryr sig på sin debutgiv. Men funkpopen skaver irriterande medvetet, tonar gång på gång ned istället för att bygga upp. Låten House skulle kunna brisera i en stor LCD Soundsystem-yra men puttrar vidare i maklig takt likt allt annat. Gitarrmelodier på studsmatta omges av psykedeliska atmosfärer som påminner om ett mindre omfångsrikt Ariel Pink. Långsam disco. 

Men denna väg in i mellanlägets värld gör Kindness intressant. Det låter som att man har hört World, You Need a Change of Mind innan; låtarna har ett tidlöst skimmer över sig som påminner om känslan man fick av Girls uppföljare från förra året. That's Alright känns till exempel influgen från MTVs 90-tal, men här ryms också stycken som går ytterligare ett och två decennium tillbaka. Samtidigt staplar Bainbridge klichéer som "The beat brought us together" ovanpå varandra och resultatet blir ett slags spretig danseskapism för efterfestsoffan.