Kent: Jag är inte rädd för mörkret

Kent
Jag är inte rädd för mörkret

Kent: Jag är inte rädd för mörkret

GAFFA

CD / Universal Music
Utgivning D. 2012.04.25
Recenserad av
Daniel Magnusson

Mycket vatten har runnit under Bibybron i Eskilstuna, men när nämnda bro står och ruttnar sönder håller sig stadens största gestalter i Kent sig upprätta och mer därtill. En jämn strid av skivor fortsätter att skumma ur bandet, som på senare år har gett mellanalbumet ett ansikte. Vill man vara beige kan även Jag är inte rädd för mörkret ses som en fortsättning i mellanmjölkens land, men det är enhetligt komponerat. Inga elektroniska utflykter mer live, inga svidande Kent-parodier mer rakt på sak, jämnt tempo, och det via spår som slutligen får en att gunga in i en sorts Kentifierad bubbla. Den ärrade veteranen ler ikapp tillsammans med den nya generationen. En lyckad kompromiss. Jocke Berg med vänner har hittat sin trygga plats.

Dåtiden hörs i Petroleums detaljer, om någon minns de sömnsköra gitarrekoeffekterna i Innan allting tar slut. De eventuella hittarna dras av under ett tidigt stadium; 999 ersätter 747 och Mannen i den vita hatten (16 år senare). Skämskudden är visserligen nära till hands på sticket i slutet, men i livesammanhang kommer det uppmana till euforiska klappyttringar från Kents armé, var så säker. Tre spår senare och lyssnaren har hamnat mitt i en berg- och groplös resa mot slutet.

Jag är inte rädd för mörkret må kännas kontrastlöst vid en första anblick men lika stilrent och smakfullt som omslagets egyptiska tema. Ibland är det inte färgerna som gör tavlan, utan detaljerna. Undertecknad väntar dock fortfarande på den där reggaeplattan. Något obekvämt som rör runt och skapar ringar på vattnet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA