The Cure: Hultsfred, Green Stage

The Cure, Hultsfred, Green Stage

The Cure: Hultsfred, Green Stage

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Redan på förhand kan man konstatera att en konsert med The Cure kan bli precis hur som helst. Med en låtskatt som är synnerligen diger och med album som i sin natur skiljer sig så från varandra kan resultatet bli allt från lättsamt poppigt till mörkt och gotiskt. Lite beroende på Robert Smiths humör.

Kvällens spelning ska visa sig vara vad som snarast måste beskrivas som schizofren. Å ena sidan dansanta popdängor som Inbetween Days och Just Like Heaven å andra sidan nyare trista The End of the World, toppat med märkliga  psykedeliska låten Bananafishbones från albumet The Top från 1984 som inte spelats live på hur länge som helst. Och däremellan bjuds det på smäktande publikfavoriter som Pictures of You, A Forest och Lullaby. Mest uppskattad publikmässigt är naturligtvis Friday I'm in Love, som får en frusen publik att dansa i extas, men också puritanerna att vrida på sig nervöst. Ett parti med lite svåra låtar som Trust, Want och Wrong Number följer och de som inte redan var stelfrusna av de kalla vindarna som blåser in från sjön Hulingen börjar sakta att försvinna från scenen. Då har Robert Smith och Co hållit föreställning i nästan två och en halv timma.

Och mer ska det bli, för de som väntar på något gott ... får inte ett extranummer utan två och spelningens bästa låtar i Lovecats, Close to Me, och avslutande Boys Don't Cry. Efter nästan tre och en halv timme är detta 31 låtar långa Cure-maraton slutligen över och vi som kämpar in i det sista får utdelning. Tyvärr försvinner allt för många på vägen i vad som är en rätt märklig blandning av låtar framförda av habila musiker och en Smith i god form, men som också pågår lite i längsta laget. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA