Roxette: Utopia, Peace & Love

Roxette, Utopia, Peace & Love

Roxette: Utopia, Peace & Love

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

När Roxette spelat klart inledningslåten Dressed For Success känns allt genast väldigt ironiskt, för det är tydligt att allt är rätt långt ifrån upplagt för succé. Smaken av nostalgi är kännbar och både Per Gessle och Marie Fredriksson ser ut ungefär som de gjorde nån gång 1992, med Marie i sin karaktäristiska skinnpaj med tillhörande lederhosen och Per i vit skjorta och svarta jeans med vit slitning längst ner.

Men där slutar väl också likheterna med vad bandet var för 20 år sedan. Monsterhits som Sleeping In My Car och Big Love känns loja och trötta, ungefär som huvudpersonerna själva. Den som är mest pepp på den här tillställningen är körtjejen som ser ut som Jill Johnsson men som inte är Jill Johnsson. Hon klappar och studsar och försöker få igång publiken, som finns där till antalet men inte till sinnet. Det hela blir faktiskt snudd på pinsamt när man gång på gång söker publikens respons men inte finner den. Visst blir det viss allsång i The Look, It Must Have Been Love och Listen To Your Heart men den känns själlös och påtvingad av det faktum att alla faktiskt kan texten och att hela konserten tycks uppbyggd kring publikrespons.

Marie Fredriksson sjunger fortfarande vackert men når av förklarliga skäl inte ända upp i tonerna och när Per Gessle försöker flörta med publiken blir det oftast platt fall. Det som kunde blivit en nostalgifest slutar mest i ett segt, utdraget och lite krystat försök till detsamma. Jag är långt ifrån konservativ till sinnet men vissa saker borde helt enkelt få stanna i sin grav, och Roxette är en av dem.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA