Välvårdat och rumsrent på gränsen till pojkband.

Det lilla ekosystemet i indieträsket från 00-talets mitt fortsätter kämpa för sin överlevnad, en lealös skiva i taget. Aldrig riktigt så framgångsrika som sina kollegor i genren, aldrig heller lika häftiga som de får det att se ut, überskottska ynglingarna The View har hamnat i de bakre leden och kanske inte helt utan orsak. Har man en röst (och en dialekt) som Kyle Falconer är det synd att slösa den på slätstruken stämsång och texter om "sometimes I wanna pull a face on God". Insiktsfullt, jomen visst. 

Men det är skillnad på pop och pop, även om den är hårfin i de här utkanterna av det brittiska indiespektrat. The View landar med övertramp åt det tråkiga hållet. Om det är cheeky? De företräder här en tolkning av ordet/konceptet/livsstilen som väl känns sådär lagom fräsch – tillrättalagd och finputsad helt ur sin charm. Jag föredrar min skotska indiepop rufflig och kantstött, inte så välvårdad och rumsren att det börjar låta pojkband om det hela. Det kanske är dags att gå vidare nu.