Caligola: Venus, Peace & Love

Caligola, Venus, Peace & Love

Caligola: Venus, Peace & Love

Recenserad av Özgür Kurtoglu | GAFFA

Oavsett åt vilket håll ens (antagligen negativa) åsikter berörande Romerska riket ligger krävs det sannerligen fruktansvärt mycket för att förneka dess grandiositet, dess oerhörda och rättmätiga hybris, dess galans och fruktansvärda makt. Det finns nästan ingenting förknippat med Romerska riket som inte är storslaget på ett obegripligt absurt sätt, och om 2000 år hunnit passera utan att detta har förändrats vore det naivt att anta en förändring kommer att ske ens inom en avlägsen framtid.

Det är i dessa tankebanor som Caligola och deras rent ut sagt överdrivet ihopsatta konsertspektakel måste bedömas. Att konstnärkollektivets namn är taget från en av världshistoriens mest okända kejsare tvingar fram det, de idéer om den musikaliska identiteten som byggt därefter likaså. Och som konsekvens för att halva bandet består av Borlänge-söner är hela stadens centrum tapetserat med affischer fyllda med alla medlemmar och medverkare som ska delta när den första ordentliga konserten ska genomföras. Även på scen är det tydligt att det är med astronomiskt högflygande tankar som Caligola vill presentera sin musik, när ett 10-tal kåpaklädda musiker och poeter och ologiskt avklädda dansare står där emellan vita marmorpelare och ännu större vita häststatyetter. 

Men allt detta teatraliska, all pompa och ståt och udda men lagom snygga musikalvibbar mynnar inte ut i särskilt mycket. När Gustaf Norén och Björn Dixgård lyckas med att inte låta överansträngda är musiken allt som oftast rätt intetsägande. Och som motsats: när The Salazar Brothers drar igång ett beat som skulle göra självaste Dr. Dre grön av avund låter det som att Mando Diao-medlemmarna sjunger för att övertyga sig själva att det de gör är bra. I själva verket är det, åtminstone detta första kapitel och detta rätt travesterande konsertförsök%


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA