Den Svenska Björnstammen: Utopia, Peace & Love

Den Svenska Björnstammen, Utopia, Peace & Love

Den Svenska Björnstammen: Utopia, Peace & Love

Recenserad av Özgür Kurtoglu | GAFFA

När allt kommer omkring spelar det faktiskt ingen roll överhuvudtaget hur en åsikt om ett visst band, en viss artist, ett visst sound, tas av kollegor eller läsare eller andra så kallade tyckare. Om egot och rädslan kring hur bilden av detsamma kommer att förändras baserat på vad som tycks om något som inte är "creddigt" eller "hype:at", eller för den delen "tycks om av rätt personer" och detta faktiskt spelar in i bedömningen av en artist och dess musik, så är nog musikvärlden inte rätt plats att vistas i trots allt. Det är ett fegt sätt inte våga konfronteras med det faktum att det finns musik som kan vara bra, konserter som kan vara ännu bättre, som är det trots att det inte faller in under personliga referensramar. Visst finns det massor av fullkomligt värdelös musik och ännu sämre konserter också, det är en självklarhet, men när något är bra ska det också få den respekt och de hyllningar det förtjänar.

Den Svenska Björnstammen gör inte dåliga konserter. Det är mycket möjligt att det är på grund av, eller snarare tack vare, att de inte vet hur det skulle vara att inte bete sig som de positivt övertända energibomberna de är när det vankas konserttillfälle och fest med fansen. Halva bandets skor försvinner all världens väg så snart det är dags att faktiskt ställa sig på scen, de är alltid klädda på ett sätt som gör det omöjligt att inte tänka på svenska sommarkvällar ute på gröna ängar och tomma fält, och de vägrar sluta hoppa ens när de spelar låtar som de försöker att kalla för ballader men ändå alltid slutar i tävlingar om vem som hoppar högst med publiken. 

Denna vilja som de åtta personer som utgör Den Svenska Björnstammen live har att verkligen vilja att få in så många olika uttryck i sin musik som är mänskligt möjligt är beundransvärd, framför allt eftersom de gör det med en orädsla för att det kan låta väldigt fel rätt så ofta, vilket det också gör. Och detta med ett gäng skuttande killar klädda i midsommarkransar som sjunger i harmoni över folkpoprocktronica funkar helt enkelt inte för alla, men de frälsta dansar som om morgondagen aldrig kommer att väcka dem med sina solstrålar. När ett band lyckas få ihop ett direkt inspirerande electro-stycke och få det att funka i linje med denna kufiska pop med budskap om att allting kommer att bli bra igen, som sett till att fylla fältet framför Utopia som ingen annan lyckats med hittills vore det bara dåraktigt att kalla det för dåligt, eller att kalla det för något annat än mycket glädjande.



Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA