Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Lördag 2012-06-30 15:52

Bloc Party
Fantasia, Peace & Love,
fredag 29 juni 2012

Recenserad av Özgür Kurtoglu
Foto: Tomas Speedway Lundström
GAFFA
4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor
4 stjärnor
Läsarna
4,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Festivalåterkomst med en hel del småkrämpor.

Oavsett hur världens, närmare bestämt kritikernas och fansens, förväntningar på det kommande albumet från Bloc Party ser ut är det garanterat inte i närheten av hur det måste vara för kvartetten. Ett oskyldigt skämt under en oerhört tråkig intervju ledde långt bortom bandets kontroll till rubriker världen över om att de övriga tre medlemmarna var beredda på att hitta en ny sångare på grund av det soloarbete Kele Okereke höll igång med vid sidan om. Med sådana rykten runtomkring sig gick kvartetten ändå in för att bygga vidare på det som påbörjades med en modern klassiker för sju år sedan, bygga ytterligare en gren på det träd som avig post-punk sådde fröet till och som med åren fått bära frukten av även rock och elektroniska inslag. 

Exakt hur Four kommer att låta ges ingen större inblick i när Bloc Party gör festivalcomeback efter ett avbrott på närmare tre år på Fantasia-scenen. Exakt hur Bloc Party mår däremot, var i karriären de är idag, blir smärtsamt tydligt redan under det tydligt sci-fi-inspirerade symfoniska spår som utannonserar spelningens början, när bandet verkar missa att de ska vara på scen direkt efter och släntrar fram lite slött. Och under större del av denna skakiga återkomst till de stora och delade scenerna verkar de så måna om att vara fokuserade att det slår slint, ser oengagerat och hafsigt ut, som ett yrvaket band eller ett som återförenats efter en mycket längre tid borta än den som Bloc Party (knappt) varit och glömt hur låtarna spelas.

Vad denna tafflighet beror på går att spekulera om i all oändlighet, men premiärnerver känns som det mest logiska och minst konspiratoriska skälet. Inte bara hoppar de rakt in i elden utan att ha tagit sig igenom askan genom att ägna ungefär en fjärdedel av spelningen åt nytt och helt ohört material, men de gör det på en plats där de inte får spela så högt som de brukar, där deras konstraster mellan rena gitarrer och detsamma men med kopiösa mängder distorsion aldrig hörs, och således även slår ut över synthar, samples, effekter och hela ljudbilden.

Den samspelhet och lekfulla glädje som definierat Bloc Party, som varit de stora kännetecken på framför allt Silent Alarm och A Weekend in the City, blir svårbeskådlig på Peace & Love. De kommer säkerligen att hitta tillbaka, de nya låtarna visar att skrivandet åtminstone inte haltat lika märkbart än, och det är vid få men minnesvärda tillfällen som deras sanna magi lyser igenom, när detta osammanspelta kaos som är dagens Bloc Party försvinner och blir till något vackert istället, när tempot rasar framåt samtidigt som musiken sakta klättrar i volym och i känsla och Kele Okereke ser ut att faktiskt sitta ihop med Russell Lissack till vänster, med Gordon Moakes till höger, och evigt bankande Matt Tong precis bakom sig.

Följ Bloc Party Tryck på hjärtat

Bloc Party: Four
2012-08-18 (recension)
Rusar vidare genom livet
2012-06-27 (artikel)

Följ Peace & Love 2012 Tryck på hjärtat

Skrillex: Fantasia, Peace & Love
2012-07-01 (recension)
Rihanna: Utopia, Peace & Love
2012-07-01 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.