Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / CD

Flo Rida
Wild Ones

Atlantic | Släpptes måndag 25 juni 2012
GAFFA | Recenserad av Harald Broström
Tisdag 2012-07-03 18:08
GAFFA
2 stjärnor2 stjärnor2 stjärnor2 stjärnor2 stjärnor2 stjärnor
2 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.
  WiMP    Spotify

Dansgolvsdängor som inte lämnar något till historien.

Miami-mc:n Flo Rida har byggt en hel karriär på att snickra ihop dagsländor i form av nattklubbsbrakare. På Wild Ones är inget nytt under solen och albumet fortsätter på tidigare inslagen väg. Rap på ljudmattor av house och dubstep, där Axwell står för flera produktioner.

Som bäst (läs: I Cry) är Flo Ridas fjärde fullängdare ett soundtrack till den sortens romantiserade sommarminnen du skapade på ett studentflak eller med innebandylaget i Ayia Napa.

Som sämst (läs: Run och tramsiga Whistle) fungerar den som en svensk deckare: du läser, roas för stunden men kommer inte ihåg något när du slagit igen boken.

Det finns en hel del frågetecken bakom det här projektet. Varför brukar Flo Rida samma Etta James-sampling i Good Feeling, som Avicii redan har patenterat i sitt monster Levels? Varför används Jennifer Lopez så otroligt taffligt på Sweet Spot.

Men det som gör mig mest frustrerad är Flo Ridas karriärsval. Rent flow-mässigt finns det potential hos rapparen, men jag förstår inte varför han slösar bort den med nonsensrim över dansmusik. 

Följ Flo Rida Tryck på hjärtat

Flo Rida: Only One Flo (part 1)
2010-11-28 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.