Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Dry the River
Tent Stage, Heineken Open'er Festival,
torsdag 5 juli 2012

GAFFA | Recenserad av Josefin Bagge
Torsdag 2012-07-05 21:08
Foto: P. Tarasewicz/Alter Art
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Slår personbästa och väcker häpnad.

Dimman rullar in över nejderna när festivalens andra dag övergår i kväll. Den ödesmättade stämningen kunde inte ha varit mer lämplig för det band som entrar tältscenen med gitarrhalsarna pekandes åt olika håll. Den som positionerat sig vid mittmikrofonen ser till det yttre ut som allt annat än frontmansmaterial, kanske någons arbetslöse bror eller den blyge typen som lagade din dator häromsistens. Fördomarna krossas så fort han öppnar munnen under det oborstade håret, och en genomskärande falsett fyller tältet. Ja, den sträcker sig säkert långt utanför, bort över fälten, in i dimman. Peter Liddle är en opolerad diamant. 

Redan efter första låten får han problem med hörsnäckan och försvinner plötsligt. Bandet bryter snabbt ut i improvisationen de kallar "filling time", och den oändligt charmige Scott Miller på bas kallpratar hejvilt. Liddle återvänder och de främre raderna som nästan uteslutande består av unga tjejer skriker som om det inte fanns någon morgondag. Dry the River välkomnas med värme till sin andra Polenspelning, som de snart kommer förkunna är deras bästa gig någonsin.

Gruppen är ytterligare ett brittiskt indiefolkband i en lång rad av samma produkt med (visserligen amerikanska) Fleet Foxes som prototyp. Liddle låter faktiskt som en engelsk, klen Robin Pecknold i många anseenden. Det är egentligen inte mycket som särskiljer bandet från mängden, svårmodet och melankolin och stämsången är även här grundpelare, och den övercharmiga publikkontakten är inte helt olik den man finner hos Mumford & Sons. Men det är inte heller låtarna eller attityden som gör Dry the River och spelningen på Open'er till inte bara deras egna personbästa utan även det bästa vi sett här hittills. 

De spelar inför sin största publik någonsin, och det är tydligt att det väcker motivationen att slå varenda skalle inom en kilometers radie ur funktion. De spelar så att kropparna skälver. Överallt syns stängda ögon i blandad lidelse och njutning, någon stirrar ut i intet och ser ut att begrunda livets stora frågor. Det är framförallt finalen, i avslutande Lions Den som aldrig slutar imponera. Precis när man tror att det inte kan bli bättre så går de en liten bit längre, och så en liten bit till, gång på gång på gång. Liddle blir själv så överväldigad att han utan en vink går av scenen och kastar gitarren på en roddare med armarna uppsträckta i en segerpose. Det här var stort.  

Följ Dry The River Tryck på hjärtat

Dry The River: Alarms In The Heart
2014-08-23 (recension)

Följ Heineken Open'er Festival 2012 Tryck på hjärtat

Festivalhelgen som var
2012-07-09 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.