Franz Ferdinand : Main Stage, Heineken Open'er Festival

Franz Ferdinand , Main Stage, Heineken Open'er Festival

Franz Ferdinand : Main Stage, Heineken Open'er Festival

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Alex Kapranos, pottfrisyr och porrmustach dagen till ära, välkomnar Open'er med ett polskt hej, och Open'er svarar med en verbal bamsekram. Kanske inte helt väntat drar Franz Ferdinand vad som mycket väl kan vara den största publiken festivalen sett hittills. Och polackerna går helt bananas. Från de allra första sekunderna av basgången i Matinée till de sista, utdragna tonerna av en This Fire som aldrig vill ta slut, är det ömsesidig kärlek. De börjar med att spela svårflörtade, drar igenom klassikerna slarvigt och halvhjärtat – något som inte riktigt märks eftersom publiken ändå tenderar att överrösta Kapranos sång – men den sista halvtimmen är de så tagna att de bara kan förmå stirra ut i folkhavet med vildsint blick och lyfta armarna mot skyn till ljudet av en genomträgande allsångskör.

Tre år efter Tonight börjar de närma sig ett efterlängtat skivsläpp, och fyra nya alster smyger sig in bland hitkavalkaden. De tyder alla på ett närmande rötterna och även ett steg bortåt, mot en mer åldersdigen och tydligt refererande sextiotalsindie. Både Scarlet And Blue och Trees And Animals har potential att i framtiden få samma mottagande som Take Me Out. De spelar dem än så länge kontrollerat och lite blygt för att stämma av reaktionen, men de har ingenting att oroa sig för.

Under trumsolot i Outsiders som numera blivit ett riktigt paradnummer pirrar det till i maggropen och leendet som omanat sprider sig över ansiktet går inte att ta ner. Det är som att återse en kär gammal vän. Och man kan förstå att det är svårt för dem att sluta spela med här gensvaret. De sista fyra, fem låtarna blir alla ett par minuter förlängda. Under avslutande This Fire skuttar Kapranos och Nick McCarthy i ena stunden upp på varsin förstärkare och står som kolonner framför strålkastarljusen, i andra rör de sig nere i diket och låter sig antastas av hungriga händer, och vill liksom aldrg gå. När kalaset är över lunkar de fyra skottarna moloket fram till scenkanten och bugar vördnadsfullt. Vi är många som saknat dem.



Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA