Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Jack White
Orange, Roskilde Festival,
fredag 6 juli 2012

GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Lördag 2012-07-07 12:29
Foto: Kristoffer Amlani Ulbak
GAFFA
4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor
4 stjärnor
Läsarna
6,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Blues och himmelsblåa ljus på Orange Stage med Jack White and The Peacocks.

När slutar en rocklåt vara bara en i mängden, må det vara som singel eller med på ett album, och gör över till någonting helt annat? När blir det ett fenomen istället, en milstolpe i rockhistorien, något som för längesedan lämnade artisten och albumet och singelsuccén bakom sig och blev en fristående kulturreferens? Och när blir det egentligen accepterat att erkänna att det trots låtens kvalitet ibland kan gå alldeles för långt, att det till och med måste vara så att även artisten som skrivit den måste, borde, ha tröttnat nu?

Hur medveten om fotboll och dess globala dominans Jack White är vet nog bara han själv, än mer oklart är det om han känner till att en av de mest irriterande inslagen under Europamästerskapet i fotboll 2012 var utöver de idiotiska nedräkningarna till avspark och de bottenlöst töntiga mexikanska vågorna användandet av hans största och mest kända låt vid varenda mål som gjordes under turneringen. Det är av samma förklarliga skäl väldigt oklart om han är medveten om att det där gitarr-riffet missbrukas på alla sorters arenor, på andra artisters konserter, till och med på mindre begåvat genomtänkta demonstrationer. Men han verkar åtminstone ha stor koll på att hans historia, visserligen hans egen och för honom att göra vad han vill med, inte går att undgå. När han spelar på Orange Stage på Roskildefestivalen är det också tydligt att det är mer av "Jack White - The Greatest Hits" än "Jack White - Upcoming Superstart Soloist" som bjuder på musik.

Trots att han jobbat helt absurt mycket under de senaste 15 åren som världen känt till vem Jack White är och vad Jack White gör har Detroit-sonen aldrig varit typen som tvingar på sig en sin musik. The White Stripes slog igenom för att de gjorde om idén om hur ett rockband ska vara på väldigt många sätt, och resten har mest flytit på; både The Dead Weather och The Raconteurs är gedigna rockband med tydliga Jack White-ingredienser, samarbetet med Danger Mouse likaså, men liksom hans solodebut är det oftast något litet som saknas lite här och var, som ett svårkliat sår som vägrar försvinna och gör sig påmind när det precis verkar ha läkt, men inte alls lika dramatiskt.

The Peacocks heter det band som ackompanjerar Jack White när han spelar på den scen han borde nått med sitt största och bästa band, bestående helt av kvinnor denna gång till skillnad från Los Buzzardos som även de spelar med honom ibland och helt består av män, och som stabilt och mycket övertygande håller nivån högt konserten igenom. De tar sig igenom mer eller mindre allt Jack White varit del av, må det vara rätt överskattade men omtyckta "Steady, As She Goes" eller en förhastad "Hotel Yorba" i udda honky tonk-version, och gör skillnaden mellan öppnande "Dead Leaves and The Dirty Ground" och efterföljande "Sixteen Saltines" så otydlig som möjligt. Vilket är en betydligt större komplimang än det verkar, då det inte är ofta som några av låtarna från Blunderbuss egentligen klarar av att mäta sig med materialet från den rödvita delen av karriären.

Men någon form av eloge ska spektaklet ha ändå, det är bevisligen inte enkelt att lämna bakom sig något så litet men ändå så stort som The White Stripes och försöka göra något lika bra därefter. Det är egentligen tråkigt att ens prata om något som säkerligen är dött på ett eller annat sätt för White, men när halva showen består av material från den tiden är det kanske oundvikligt att nämna, precis som det är omöjligt för honom att inte spela. Detta band han har här nu är betydligt mer karismatiskt än sina manliga kollegor, och matchar Jack White musikaliskt bättre än något annat band lyckats göra sedan Meg White tackade för sig, med sina byten mellan cello och fiol och piano, och jazzhållning på trummorna. De ser ut att gilla att spela med varandra. Det räcker gott, åtminstone för Jack White som skrivit världens kanske mest kända låt som ungefär ingen kan texten till. Det är, fortfarande, det självklara avslutet på en intressant spelning som ändå belyser vad Jack White kan, hur djupt rotad i amerikansk musikhistoria hans gnisslande blues är, och om ödet vill sig väl blir denna version av "Seven Nation Army" med 70000+ nynnande festivalbesökare som kör den sista de behöver höra. Det vore rättvist.

Följ Jack White Tryck på hjärtat

Jack Whites keyboardist död
2014-10-15 (nyhet)
Jack White: Lazaretto
2014-06-17 (recension)

Följ Roskilde Festival 2012 Tryck på hjärtat

Roskilde svarar på kritiken
2012-07-10 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.

GAFFA Shop

White, Jack: Blunderbuss
Kr. 143,00
Köp på GAFFA Shop
White, Jack: Blunderbuss (Vinyl)
Kr. 204,00
Köp på GAFFA Shop
White, Jack: Lazaretto
Kr. 119,00
Köp på GAFFA Shop
White, Jack: Lazaretto (Vinyl)
Kr. 240,00
Köp på GAFFA Shop