Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Bruce Springsteen & The E Street Band
Orange, Roskilde Festival,
lördag 7 juli 2012

GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Söndag 2012-07-08 16:40
Foto: Fotograf Morten Rygaard --- www.mortenrygaard.com
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
5,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

En av alla tiders största bokningar till Roskildefestivalen levererade, men på oväntade plan.

Om några veckor kommer hela Sverige att insjukna i en nästan årligt återkommande feber, en sjukdom som gör de lyriska av det minsta och det mesta, som gör de skenamerikanska och patriotiska trots att de aldrig i hela sitt liv vurmat över varken det lokala eller det mer nationella kollektiva tänket. Kampsånger om arbetarklassens betydelse och eviga (just det) kamp mot kapitalismen, mot krigsuppviglarna, mot allt som är fel i världen och bara gynnar individen istället för den samlade massan kommer att sjungas, och självfallet kommer alla att utan förbehåll sjunga att även vi är stolta över att vara födda i USA. Ärade damer och herrar, det är med andra ord och oförkortade beskrivningar helt enkelt oundvikligt att Bruce-säsongen, den närmar sig med stormsteg.

Det är idag vida accepterat att Bruce Springsteen älskar Sverige antagligen mer än svenskarna själva älskar fäderneslandet, och de älskar antagligen Bruce betydligt mer dessutom. Det är en självklarhet att tidningarna fylls till bredden med så kallade nyheter om var han har ätit, var han har promenerat, varför han har ätit och promenerat och om det går att kanske koppla till hans arbetarklassrötter eller någon ny låt han börjat plinka på, och han kommer att hyllas nästan oavsett hur han faktiskt är på de obligatoriska dubbla spelningar han gör i antingen Stockholm eller Göteborg varannan sommar. Det är, som det heter, bara så det är; Bruce Springsteen har sannerligen förtjänat och jobbat ihop till alla sina hyllningar, han är en självklar del av den moderna versionen av "The Great American Songbook" och en fantastisk representant för inte bara amerikansk rock men också det positiva med USA på det stora hela.

Men ska det verkligen vara så enkelt? Kan det verkligen vara så att ett band, förvisso uppenbart mycket talangfullt, innehållande övervägande musiker mellan 50-60 år kan upprätthålla denna bild av ett band som är energiskt och orkar spela långa turnéer med tre timmar långa konserter dag in och dag ut, och göra det så fantastiskt som alla hävdar? Levererar de verkligen så ofta, så mycket, så bra, varje gång de spelar, och finns det inga invändningar alls, några felsteg som i andra sammanhang och för andra band säkerligen inneburit ett sämre slutbetyg? Allt überpaparazzi-beteende för med sig en någorlunda rättfärdig och svårignorerad skepsis mot Bruce Springsteen & The E Street Band, som inte är samma band de en gång var av många olika och oundvikliga skäl, åtminstone för de få svenskar som lyckats med bedriften att inte hamna på en av de otaliga spelningar i Sverige de spelat de senaste åren.

Det går ändå inte att sätta ord på hur stort det är att The Boss av alla människor, och The E Street Band av alla band, ska spela på Roskildefestivalen, på Orange Stage som redan huserat så många storheter så många gånger på så många upplagor av det som länge varit en av Europas största musikfester. Här brukar det redan vanligtvis vara väldigt blandat i publiken, allt från små spädbarn med alldeles för stora hörselskydd gungandes på sina föräldrars axlar till mormödrar och farfädrar som varit med sedan början, men för Bruce är det ännu tydligare att musiken överskrider generationsgränser med råga. Och det är bara en del av varför denna bokning är både galen och smått genialisk, alla andra delar talar nämligen om hur lika Bruce Springsteen & The E Street Band och Roskildefestival är.

Visst finns det en hel del i denna megakonsert som många hade klarat sig bra utan, väldigt mycket mer än som någonsin uppmärksammans av de stora drakarna av med facit i hand mycket tvivelaktiga anledningar. Det vore naivt att påstå att detta kommer i närheten av många andra stora rockband, det är ju ändå det The E Street Band är, och hur energiska deras konserter är. Det är inte så att Bruce spelar så mycket hårdare än någon annan egentligen, även om det är smått fascinerande att se det minst sagt trubbiga sätt han behandlar sin Telecaster-arsenal på. Och det är knappast så att The E Street Band är världens mest samspelta band även om de är stabila nästan rakt igenom den över tre timmar långa konserten. Men, det de gör bra visar sig också vara det som är den stora behållningen med detta rockmonster, och det är verkligen ingenting som går att vifta bort eller bortse från.

Det diskuteras alltid berörande musik och artisterna bakom, vad och vem som är äkta eller inte, vilken betydelse det har på slutprodukten, må det vara album eller en enskild låt eller ett liveframträdande eller till och med en hel karriär. Finns det någonting som då ska sammanfatta vad grejen är med Bruce Springsteen, varför hans jobb och konserter med The E Street Band är så ofantligt omtyckta så är det känslan av äkthet som genomsyrar precis allt de ställer till med på Orange under lördagskvällen. Varenda låt de spelar är en egen personlig och innerlig hyllning till drömmen om den amerikanska drömmen, att den fortfarande lever och frodas och faktiskt går att göra till verklighet, att hårt arbete och slit belönar sig till slut, och att kärleken som uppenbarar sig under alla 9-to-5-skift kommer att hålla och leda de förälskade till varandra oavsett vad. Det är en hyllning till livet, både det som de tillsammans levt och som de är en del av för alla som kommer till konserterna, som lär sig sjunga låtarna tills rösten inte längre håller, som gör det för att de älskar musiken.

Visst låter det klyschigt, och Bruce Springsteen & The E Street Band är erkänt klyschiga, men enbart för att de var originalen som alla andra sedan lärde av och kopierade. Sättet Nils Lofgren, Steven Van Zandt och Bruce Springsteen spelar gitarr på är deras alldeles egna sätt, ingenting de lärt sig av någon annan utan det sätt som de själva skapat. Melodierna som använts och återanvänts i patriotiskt lagda b-filmer i flera årtionden kommer alla från tafatta försök att återskapa det allra bästa från Springsteen-katalogens mest sammanbitna raljerande. Så även när det är lite sämre, som det ofta är när låtarna kommer från denna sida 2000-talet, är det behagligt och betryggande, det är finstilt och lugnande även i sina mest fartfyllda stunder.

Det känns hela tiden som de är på bristningsgränsen även i bandet, och det läcker över till publiken som verkar rörda mer än de någonsin varit tidigare på Roskildefestivalen. Tårarna är nära för alla närvarande mest hela tiden, och många gråter öppet när The Roots får ta plats på scen och framföra den mycket eftertraktade "E Street Shuffle", bandets gitarrist Captain Kirk Douglas gråter själv när han får hoppa in och spela "Twist And Shout". För de som verkligen undrar vad som gör Bruce Springsteen & The E Street Band fantastiska är detta ert enkla, tråkiga svar: de bryr sig mer än de flesta. Den tysta minut som plötsligt och abrupt avbryter "Tenth Avenue Freeze-Out" för att hylla den mycket älskade Clarence Clemons är en otrolig smärtsam sådan. Men också så vackert, så rätt, som bara Bruce Springsteen & The E Street Band kan vara.

Följ Bruce Springsteen & The E Street Band Tryck på hjärtat

Följ Roskilde Festival 2012 Tryck på hjärtat

Roskilde svarar på kritiken
2012-07-10 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.