Akustiska gitarrer och stråkar utan mål.

Det är visserligen ganska välkommet. Joshua Radin har visserligen kvar mycket av det där som gjort honom stor, något annat vore ju rätt dumt, men har uppenbarligen valt att köra på det lugnare akustiska spåret nästan uteslutande på nya albumet. Och för oss som vant oss vid att höra honom så fort en amerikansk tv-serie slås på i grannskapet; för oss som tyckt att hans musik knappast skadar någon, men heller inte känns speciellt intressant, är ju bara det anmärkningsvärt.

Det som i sammanhanget därför blir lite trist är ju att ingen av låtarna sticker ut, knappt ens gentemot varandra i arrangemang, komp eller sång. Det är den akustiska gitarren, det är de där hjärteknipande stråkarrangemangen, det är den där försynta trumman som puttrar på i bakgrunden medan låtarna väntar på någonstans att ta vägen. I sina bästa stunder skulle det kunna vara ett eko från 70-talets amerikanska folkrockstrubadurer, även om det ofta bara anas i små glimtar mellan raderna. Överraskande avskalat och lågmält album som dock aldrig kommer någonstans.