Stereolabs sångerska prickar inte helt rätt med arrangemangen.

Ett problem med flera av Stereolabs skivor har varit att Laetitia Sadiers röst försvunnit i instrumentens framforcering. Det är synd, då Sadier bär på en mycket speciell röst. Hennes franskbrytande engelska lunkar framåt i ett makligt tempo med ett tilltal som hämtat ur en stilla konversation. Silencio är inte annorlunda: det låter som att vi sitter och pratar över en kopp kaffe. Och för en gångs skull slipper man tyda hennes läppar.

Precis som på hennes solodebut är det här inte mycket postrock kvar att prata om. Silencio är snarare poppig slowcore vars största gemensamma nämnare med Sadiers band är dess monotoniska trans-verkan. Eklektiskt men ändå upprepande. Därför är det uppskattat när fransyskan vågar öka tempot på arrangemangen, som i Ausculation To The Nation, vars plockande gitarr och bakgrundskörer mixas utmärkt med hennes långsamt svävande röst. Det spelar nämligen ingen roll hur fint Laetitia Sadier sjunger så länge de spretiga bakgrunderna bara driver i hennes kölvatten utan att sätta större avtryck. Sökes: ett instrumentalt mellanting.