Känns plötsligt, helt utan förvarning, smått daterad.

Han tar inte lika lång tid på sig längre. Visst, Among The Leaves är 73 minuter, men historierna är 17 stycken och berättas snabbare. Till nervösa arpeggion på en nylonsträngad gitarr ältar Mark Kozelek med humoristisk bitterhet åldrande, internetgenerationen och hinner räkna upp ett antal kortare romanser. Som så ofta förr rogivande men med en unken eftersmak.

Sunshine In Chicago är en insiktsfull stund där han underhållande målar upp hur de kvinnliga fansen bytts ut mot manliga autografjägare i tennisskor. Men även om den raljerande tonen behålls skivan igenom blir man lätt trött på Kozeleks gubbiga iakttagelser. Självömkande i kvadrat. "Your dad paid for your college, my dad gave me five bucks". Otaliga backstagehångel och en utläggning om någon som kallar sig poet men egentligen mest ruttnar framför sin laptop. Osympatisk sentimentalitet. Kozelek låter plötsligt som om han är 75 och militant teknikfientlig med undertryckt kåtslag. Det spelar mindre roll hur hypnotiskt elegant hans musik kan vara när han nu plötsligt släpper in den kalla persona han ofta avslöjar på scen i den.