Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / CD

Frank Ocean
channel ORANGE

Def Jam/Universal Music | Släpptes tisdag 17 juli 2012
Recenserad av Özgür Kurtoglu
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
4,50 stjärnor i snitt (efter 2 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.
  WiMP    Spotify    GAFFA Shop

Början på något stort och vackert utan begränsningar eller ramar.

När det börjar är det till tonerna av lättsamma konversationer, till de nu daterade men då revolutionerande presentationstonerna som spelas när en PlayStation startas, och sedan det som reflexmässigt identifieras som "Player Select"-temat i kultklassikern Street Fighter II. Därefter suddas allt, börjar om på ny kula, börjar med nya strängar, och tar ett steg ut i mot himlen, vidare mot rymden, med Frank Ocean som pilot.

Hur ofta händer det att förväntningarna inte krossar en artist med endast ett mixtape och ett par singlar till sitt namn, att tyngden och pressen snarare bygger upp än plockar isär, att denna evigt snurrande och outröttligt tröttsamma hajpmaskin används till artistens fördel? Hur ofta får talangen behålla sin vision och jobba på den ostört på sina egna villkor, sy ihop sina alldeles egna vingar och se om det bär eller brister, om stygnen löses upp i solen eller om de lyfter högt och långt in i främmande skyar? 

Det tillåts hända alldeles för sällan, skivbolag lägger sig allt som oftast i och bokar in erkända producenter som vet hur en singelsuccé ska låta, och tar över något som för att få behålla sin autencititet helst bör lämnas helt i artistens händer. Att Frank Ocean fått göra vad han själv vill är inte bara ett steg i helt rätt riktning, det är också vitalt för att hans idé, hans berättelse och övertygelse ska få rätt klang och rätt volym.

Texterna är skrivna i klara hiphopmeter, sången framförd med respekt och vördnad till soulmän och soulkvinnor, och musiken är så kreativt sprittande att en enskild placering i en enskild genre inte kan göra den rättvisa. Gästartisterna är valda med omsorg, deras bidrag är demonstrationer av den talang som Frank Ocean vet att de har och är ute efter att beblanda sig, förbrödra sig med. Med Earl Sweatshirt klagar han halvt sardoniskt över lyxproblem, när André 3000 gör entré är det för att lägga en av alla hans enastående gästverser, och gitarrspelandet delas mellan OutKast-medlemmen och bluesdyrkaren John Mayer, vars största bidrag hörs på ett instrumentalt spår, enkelt och fint producerat av Tyler the Creator. Allting är noggrant utvalt och ännu mer nitiskt sammanflätat för att skapa ett album med förhoppning om att räknas som tidlöst, och med ett laddat arsenal redo för att backa upp förhoppningarna.

Det är med fjäderlätta steg som detta högst emotsedda album, från en artist som Def Jam först ignorerade och nu håller som sin proverbiala guldkalv, tar sig an sin riktiga albumdebut.Han har lämnat de kassettbaserade tv-spelen bakom sig och tagit sig an första generationens cd-drivna spelmedium, rört sig bort från de i punkigt lös anda inspelade egna versionerna på andra artisters låtar till eleganta nummer helt orkestrerade efter egna tankar, egna noter, egna mallar, egna storslagna epos. 

Han har öppnat upp slussarna och låtit störtfloden rasa på hans speciella hiphopfödda sätt, med fötterna stadigt planterade i sina vänner och kollegors rim-mönster och en fast blick riktad mot soul i alla dess former, i oändliga mängder och nyandliga skepnader, i den modernaste och mest uppdaterade av tappningar. 

Frank Ocean talar om att han är fri nu, från alla hemligheter och svårigheter, frigjord tack vare sina beslut och sin musik, om att han kan höra hur himlen faller samman. Det hörs, att han är här för att stanna och tillfreds med allt runtomkring honom, det hörs i hur channel ORANGE låter som ett tvetydigt, innerligt leende.

Följ Frank Ocean Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.