Ljudet av meningslöst effektsökeri.

Alla dessa på förhand ljuvt intressanta samarbeten med Neon Indian, Bon Iver, Prefuse 73, Tame Impala, Nick Cave, Lightning Bolt! Det här kunde ju bli så bra. Men vad sker? Kakafoni, musikaliskt lättroddade experiment, krossad mosaik med de mest avskyvärda färgerna. Och det säger undertecknad som 314 dagar i veckan kan tänka sig att slå huvudet blodigt av Lightning Bolts oljud, som i normala fall ser Flaming Lips som husgud nummer ett. Detta skriver en person som gillar när det svider i öronen.

Det stora problemet är att Wayne Coyne och hans marionettdockor till gäster endast är ute efter effekterna − att fylla ut precis varje sekund med burkiga effekter, distade gitarrer som man kanske minns från At War With The Mystics och Transmissions From The Satellite Heart, men här är allt utan sans och reson. Det gör lite ont i hjärtat. Vem vill egentligen lyssna på detta? Varför skulle någon ens påstå att detta är bra? Men hade Coyne för avsikt att skrämma bort precis alla från The Flaming Lips, så visst, då har han lyckats. Detta är dock det tydligaste beviset på att konstnärlig frihet kan vara en belastning.