Ett jävla lallande från System Of A Down-medlemmen.

"Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta" – breakdown – "lalalalalalalaaaaaaaa". Den musikaliska formeln som Serj Tankian förhåller sig till, vare sig det är i System Of A Down eller som soloartist, må ha gett honom ett trademarkat sound, lika framgångsrikt som öronblödande enerverade.

Serjs politiska medvetande och agerande till trots, det går inte att undgå att se honom som branschens största musikaliska clown. På tredje sologiven Harakiri (till stor del skapad på artistens Ipad och på resande fot) önskar jag att någon stoppat Serj i alla hans musikaliska övergrepp. Kreativitet i all ära men en idé är inte per automatik bra för att du kommer på något spontant. Förvisso provar den armeniske amerikanen nya stilistiska grepp och flörtar med hiphop i Ching Chime och Deafening Silence men fokus ligger som så ofta på metal och upprepande refränger om skorstenar och fjärilar.

Enligt Serj Tankian själv är detta första albumet av fyra och det som är mest punkigt. Möjligtvis i tänket men inte i musiken, här passar Harakiri bäst som pseudo-rebellisk musik för MTV-generationen.