Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Måndag 2012-07-30 20:34

The Bug
Kraftwerk, Norbergfestival,
lördag 28 juli 2012

Recenserad av Fredrik Franzén
Foto: Johan Grenlund
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Rostskadad grime i ett gammalt elverk.

Kraftwerk är Norbergfestivalens klubbscen. Namnet härstammar från det faktum att den mer än 100 år gamla byggnaden tidigare huserade den ångmaskin som försåg den lokala gruvdriften med energi. Det är med andra ord en perfekt plats för den blytunga förening av industriell dancehall och gravt rostskadad grime som The Bug pysslar med. Det är också talande att gratis öronproppar delas ut precis innan just denna konsert. The Bug låter mycket. Väldigt mycket. Arrangörerna är uppenbarligen oroliga för att orsaka kollektiv tinnitus. Sedan kliver Kevin Martin upp på scen. Och ett par minuter senare regnar de första bitarna tak ner.

Men först en snabb återblick. Kevin Martin har nämligen en drygt två decennier lång och förbluffande variationsrik karriär i ryggen. Han har gjort allt från punkjazz till industridub, han har släppt musik under namn som God, Techno Animal, Ice, King Midas Sound och Curse of the Golden Vampire, och han har samarbetat med så vitt skilda förmågor som El-P, vansinnessaxofonisten John Zorn, Justin Broadrick från Napalm Death, Einstürzende Neubautens egen Blixa Bargeld och konstant fly förbannade Alec Empire. När han 2008 släppte London Zoo, hans tredje album under pseudonymen The Bug, var det dock som att samtliga uttryck och influenser föll på plats. Dub, punk, grime, dancehall och industri – allt smälte samman till en ilsken och smutsig, men samtidigt tänkande och hämningslöst svängig enhet. Som ett plötsligt utfall av gudomlig rättvisa blev London Zoo dessutom en kommersiell succé, och det är därför inte helt oväntat att det också är detta album kvällens konsert kretsar kring.

Åtta olika sångare och sångerskor medverkar på London Zoo. Dessa är av förståeliga skäl inte närvarande, endast den reslige och duktigt hårdhudade rapparen Flow Dan är där. Han kliver dock inte på förrän halva konserten förflutit. Den inledande halvan påminner sålunda snarast om ett ovanligt aggressivt DJ-set, under vilket Martin brutalt och avsiktligt oraffinerat levererar sina slagborrstakter med förbluffande kraft och styrka. När Flow Dan till slut kliver på får musiken dessutom ett ansikte och en kropp. Med total närvaro levererar han sina karaktäristiskt stabbiga rader. Man förstår såklart inte ett ord av vad han säger. Men man fattar ju att han har rätt.

Vid ett tillfälle bufflar sig en jobbig kille förbi mig på dansgolvet. Ett par minuter senare klättrar han envist upp på scenen och börjar krångla. Martin stänger prompt av musiken och Flow Dan viskar något i killens öra. En halv sekund senare hoppar killen ner igen. När musiken åter drar igång, frustande och våldsam som en mekanisk oxe, undrar jag såklart vad Flow Dan viskade. Någonting säger mig ju att han inte nöjde sig med att snällt be killen gå ner…

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.