Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

C. M. von Hausswolff
Mimerlaven, Norbergfestival,
fredag 27 juli 2012

GAFFA | Recenserad av Fredrik Franzén
Måndag 2012-07-30 20:58
Foto: Johan Grenlund
GAFFA
6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor6 stjärnor
6 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Mullrande toner i en nedlagd gruva.

Den gamla gruvbyggnaden Mimerlaven har alltid varit och kommer alltid att vara Norbergfestivalens verkliga stjärna. Det är Mimerlavens konturer vi ser i festivalens logotype, byggnadens karaktäristiska profil dominerar festivalområdet och, framförallt, det är undantagslöst inuti Mimerlaven man har sina mest omtumlande och oförglömliga konsertupplevelser.

Att vara på konsert inuti Mimerlaven går inte att jämföra med något annat. Lokalen är gigantisk, lika hög som bred som djup, belamrad med industrikadaver och rostiga gångbroar. Här och var hittar man fåtöljer och hängmattor som arrangörer och festivaldeltagare släpat med sig under åren. På väggar, tak och golv projiceras videokonst. Tid och rum krymper samman till här och nu.

Men Mimerlaven kräver mycket av artisterna som spelar där. Med en unik akustik, ett reverb på tre sekunder och tiotusen kvarglömda metallföremål som vill börja skorra blir varje konsert som en trevande men samtidigt kompromisslös dans mellan artist och byggnad. Att börja slå hårt på en trumma är bara att glömma. Det skulle låta skit. Däremot går det utmärkt att använda lokalens naturliga akustik för att dra ut toner och ljud till böljande vågor och häpnadsväckande kraftfulla ljudväggar. Man skulle kunna uttrycka det som att hela byggnaden är en gigantisk högtalare som kramar dig. Konserten blir en fysisk upplevelse – en upplevelse man dessutom själv kan påverka genom att förflytta sig från en plats till en annan. Det är obeskrivligt mäktigt. Men som sagt: det krävs mycket av artisten. Det krävs att man vet vad man gör. Och det gör ju såklart Carl Michael von Hausswolff.

Redan i slutet av 70-talet utforskade von Hausswolff med hjälp av sina bandspelare och sinustoner gränslandet mellan ljudkonst, ambient och drone. I dag har han en imponerande katalog, utgiven på välrenommerade etiketter som Touch, RasterNoton och SubRosa. (Som kuriosa kan nämnas att han även är pappa till Anna von Hausswolff.) När han kliver upp på scen gör han det sålunda med all den erfarenhet och kunskap som faktiskt krävs för att dansa med Mimerlaven. Resultatet är följaktligen en omtumlande och oförglömlig och obeskrivligt mäktig konsertupplevelse. Med osviklig fingertoppskänsla känner sig von Hausswolff fram tills hans finner precis rätt ljud vid precis rätt frekvens. Går han för långt tar han ett försiktigt steg tillbaka. De lättare ljuden lyfter och fyller luften. Basen gräver sig djupare och djupare in i väggarna och fundamenten tills hela gruvan skälver i perfekt harmoni. Musiken hörs i fotsulor och öron och bröstkorg. Och i hjärtat, såklart.

Det här var den spelning jag bär med mig tills nästa år.

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.