Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Måndag 2012-08-06 11:52

Patti Smith
Stockholm Music & Arts,
fredag 3 augusti 2012

Recenserad av Espen Strunk
Foto: Sandra Johnson - www.sandrafotar.se
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
5,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Berusande och berikande turnéavslutning med totalt tänd huvudperson.

Solen har gått ner över skärgården och så står hon där. Stort leende, hon skakar sig lite som en blöt hund. Och så kör hon i gång. Uniformen är den sedvanliga: militärstövlar, överdimensionerad herrjacka, hatt över det vildvuxna håret och jeans. På en shoppinggata skulle man säkert titta ogillande på henne. På scenen är hon, när hon är som bäst, makalös. Och det är en sådan kväll. Jösses, vad det är en sådan kväll.

Det börjar relativt stilla och lugnt med Dancing Barefoot följt av en tillbakalutat groovig Rendondo Beach. Men man vet att det finns där, så som det var i Den Grå Hal 2008 och så som det tyvärr inte var när GAFFA såg hennes konsert i Berlin för några veckor sedan.

Allt det som hon tidigare under dagen talade om vid en samtalsseans i hörsalen i det närliggande Moderna Museet manifesteras nu på scenen för en osedvanligt dedikerad publik. Om att man i en ålder av 65 kan tillåta sig att vara så glad utan att för den delen mista sin politiska medvetenhet. Bra, det älskar jag, ta mig fan. Men mer om det senare. Om att inte behöva förbereda sig, för att konsten är något som uppstår på scenen i samklang med sina musikaliska följeslagare.

Vanvettigt välupplagt
Följeslagare som i kväll är folk som har följt Smith sedan starten. Gitarristen och basisten Lenny Kaye, som ackompanjerade Smith vid hennes allra första spelning på St Marks på 10th Street i New York och som hon sedan slog följe med efter att ha mist sin älskade Fred "Sonic" Smith, gitarrist i MC5, under 1994. Trummisen Jay Dee Daughtery gick med 1975, när debutplattan Horses kom.

Ghost Dance åkallar med sitt shamanistiska anslag Jim Morrisons ande och är som alltid höjdpunkten under konserten. Den bara stiger och stiger i intensitet och dessutom bjuder den på flera överraskningar och bär minnesvärt vittnesmål om att det faktiskt är en osedvanligt välupplagd Smith vi ser i kväll.

"Det är Jerrys vecka", säger hon vid ett tillfälle, och förklarar sedan "För den 1 augusti var det Jerry Garcias (avliden huvudman i The Grateful Dead, red.) 70-årsdag, och den 9 augusti är det hans dödsdag. Jerry hade ett så stort hjärta att han behövde nio dagar i veckan. Så det ska firas med att äta några space cakes och lyssna på Grateful Dead… alkoholfria space cakes, naturligtvis", tilläger hon med ett flin.

Vid ett annat tillfälle överlåter hon huvudrollen åt Lenny Kaye, som dedikerar sitt inslag till avlidne Johnny Thunders från New York Dolls – "Som tillbringade mycket tid här i staden", som han säger. Sedan träder Smith ut på scenkanten och frågar en på första raden "Skrattar du åt mig?". Åh nej, har den goda stämningen gått åt pipsvängen?

Under korset
Nej, för Smith tillägger sedan att "det får du gärna göra, jag är rolig". Och då hon sedan förklarar hur mycket hon njuter av att avsluta sin sju veckor långa turné här, tvivlar man inte ett ögonblick på uppriktigheten. Förklaringen följs av hitten Because The Night, och vi snuvas så klart inte heller på debutplattans öppningsspår Gloria, som i kväll utgör en explosiv avslutning. I anslutning till den berömda öppningsraden om att "Jesus died for somebody's sins, but not mine" slutar låten i en stödförklaring till det fängslade ryska punkbandet Pussy Riot: "Befria Pussy Riot! Prästerskapet och regeringen borde förlåta dem. Jesus Christ would fucking forgive them!".

Det är hippieaktigt utan hyckleri, punk med koncishet, det är improviserande som Dylan och förenande som Springsteen. Det är spotloskor på scengolvet, stövlar på monitorerna, vältande mikrofonstativ och Smiths säregna gester och karisma i full karrär. Det är Beneath The Southern Cross utvecklat till en hård, grubblande, mullrande och långvarit upptakt till ett klimax som varar en halvtimme.

Det är avgjort svartkonst och en välkommen påminnelse om att People Have The Power – om inte till att förändra världen, så i alla fall till att ägna tid åt att drömma, älska och kämpa. Och samtidigt är det fullständigt opretentiöst; på toppen av det musikaliska dramat stannar Smith låten och säger med ett leende: "Den har bara ett ackord… and I fucked it up. Men det är vad jag har gjort hela tiden". Berusande och berikande, helt enkelt.

Följ Patti Smith Tryck på hjärtat

Patti Smith till Sverige
2014-03-04 (nyhet)
Patti Smith: Banga
2012-06-13 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.