Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Fredag 2012-08-10 16:16

Refused
Azalea, Way Out West,
torsdag 9 augusti 2012

Recenserad av Özgür Kurtoglu
Foto: Håkan Moberg
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
4,75 stjärnor i snitt (efter 4 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

En 14 år lång väntan på ett nästintill perfekt steg upp till de stora scenerna äntligen till ända.

Finns det någon annan samling av "chimerical burts", fantasifulla utbrott om ni så vill, som västerbottningarna själva hade mage nog att skriva ut rakt på den där från Nation of Ulysses snodda omslagsidén de slängde ihop för 14 år sedan, som ens kommit i närheten av att kunna rubba den mentalt uppfyllande galenskap som förpackades inuti The Shape of Punk to Come? Har någon annan konstellation av hybrisskadade och självsäkra dårar ens lyckas skrapa på ytan av det som Refused lämnade för kommande generation av hardcorefans och punklojalister att utforska, förgöra, ersätta och till slut återuppbygga till någonting än mer grandiost och överdrivet?

Att kalla detta album, detta magnum opus för Refused, denna påstådda profetia de skrev och senare längs med vägen lönnmördades av, ett nästintill perfekt album är en överdrift, av det enkla skälet att det är något värdigt betydligt mer än högsta möjliga betyg och hyllningar från kritiker. Det är ett av få album som all hårdare musik, från punk till metal och allt både otroligt bra och pinsamt dåligt som finns däremellan, jämförs med när den beskrivs som nyskapande. Det är ett av få album som inspirerade en hel amerikansk hardcore-scen att slå och spela ännu vildare, som fick metalband världen över att fundera på om mängden strängar på gitarren och pedaler som slår mot bastrumman faktiskt gör deras musik hårdare alls. 

Framför allt är det ett av ytterst lätt räknade album som fullständigt lyckades i sina idéer om att eliminera skillnader, att skapa någonting som enbart är identifierbart och definierbart genom hänvisningar till sig självt. Det finns ingenting som låter som The Shape of Punk to Come än idag. Det finns inget band som är som Refused, som låter som Refused, eller som har kunnat ersätta Refused.

Det som gjorde Refused till ett band som folk även 2012 inte bara orkar bry sig om men som i allra högsta grad faktiskt får fans som sett bandet tusentals gånger i vardagsrum och källarlokaler tillika sådana som aldrig fick chansen att köras över av det bästa hardcore-band Umeå fött att nästintill gråta av lycka bara av tanken av att få se de live. Det som hände på Scharinska i februari 2012 har varit omöjligt att ens föreställa sig i över ett årtionde. Det som hände på Debaser Medis i mars 2012 än mer så, en spelning som på sitt sätt och sin bristande hemlighetsmakeri snabbt landade på en annan nivå av orimlighet, och som lämnade de strax över tusen som kollektivt snurrade omkring och vevade på knutna nävar på dansgolvet i ett konstigt och overkligt dis. 

Kort därefter försvann detta band ingen skulle få se live igen iväg till USA och slog även hela den världen som vid deras senaste möte förgjorde Refused med häpnad, och även det europeiska fastlandet har fått känna på hur bra detta påstått döda band faktiskt är idag. Och så blev det dags för Way Out West. Den största spelning i Sverige Umeå-kvintetten någonsin har gjort, och antagligen kommer att göra. Om det fanns någon som fortfarande tvivlade på att Refused är tillbaka på riktigt, på att de är allt annat än ett gäng otränade och inaktuella föredettingar som varken kan spela eller förtjänar en plats på Sveriges bästa festival så kan de omöjligen göra det efter detta, den hårdaste akt som hittills fått lov att spela i Slottsskogen och på Way Out West.

De sitter som fastlimmade i varandra, musikerna som utgör ett av Sveriges mest samspelta band; David Sandström som i sin frånvaro från trumsetet var ytterst nära att lämna över kungakronan som landets bästa trummis till Umeå-bördiga Thomas Hedlund bankar på som om han suttit inlåst i ett rum, låtit skägget växa medan han tålmodigt trummat vidare tills bandet vill spela tillsammans igen och gör det som fastkedjad till Magnus Flagge vars bas alltid, i varenda låt, skär rakt igenom allt oljud och cementerar snyggt den riktning musiken är på väg att ta. Kristofer Steen är sitt vanliga kontrollerat lugna jag, spelar med gitarren lika snyggt satt mot kroppen som de allra bästa och mest ikoniska gitarrister, precis som sin kollega Jon Brännström som i sin turkosa kostym verkar extraknäcka som ormmänniska. Och längst fram, förstås, den oförnekliga Dennis Lyxzén. Det dansanda, hoppande, snurrande yrvädret vars ständigt aktiva scenperson blivit synonymt med den oerhörda kvalité Refused har live som pånyttfödda, och som själv verkar oändligt lycklig av att få springa omkring längst fram, brottas med publiken, slänga sig över både stora scener som Azalea och vara med och trängas för att få tillbaka sin mikrofonen när den försvunnit in i publiken på de allra minsta klubbar.

Det går att gnälla om att Refused sålt sig, så länge klagomålen framförs med någon sorts kunskap om vad exakt det är bandet gör här nu, 14 år efter att de förbannat krävt att alla tidningar bränner samtliga bilder som finns på Umeå-kontingenten och glömmer bort deras namn illa kvickt. Det går att klaga på att att det verkligen inte är hardcore att spela på en golfresort i Kalifornien, så länge gnället kommer någonstans ifrån där det ändå finns ett medvetande om att band som säljer sig själva för dyra pengar väldigt sällan spelar Black Flag-låtar i en överfylld och smått översvämmad sunkklubb i Brooklyn, eller för den delen packar ihop snabbt efter sin största Sverige-spelning någonsin för att knappt två timmar efteråt spela tillsammans med de ärrade hardcoregubbarna i 7 Seconds och Adolescents på Jazzhuset i Göteborg.

Det går att klaga på väldigt mycket när det handlar om Refused och att de spelar på en festival som Way Out West och när året är 2012. Det går. Men det är poänglöst, grundlöst, helt och hållet substanslöst. Varenda låt som spelas, vare sig det är från deras sista album eller från de betydligt mer Minor Threat v Slayer-inspirerade tidigare albumen de släppt, sitter not för not exemplariskt där den ska, vare sig det handlar om dessa sju minuter långa resor de inleder med eller åtta minuter långa epos de avslutar med eller den där låten precis alla känner igen nuförtiden. De gör sitt bästa med att göra en scen som ger de 27000 personer i publik att kännas klubb-intim, en uppgift som är avskräckande för vemsomhelst, och lyckas sånär, så väl som det möjligen går att väcka en till hälften lyrisk till hälften smått lamslagen publik.

Men även det är sekundärt, när allt kommer omkring. Det handlar inte om ett godkännande från kritiker, nöjda applåder från bortskämda festivalbesökare i ett rikt och välmående land eller om klappar på axeln från gamla musikerkollegor som gått vidare till att jobba inom musikindustrin. Det handlar om ett band som tappade tron om någonting vackert, om någonting fött ur en vilja att förändra och påverka saker mycket större än en själv och långt utanför ens egna privata värld, och som hittade den nästan ett helt liv senare, i en tid där precis alla gått vidare till att ägna sig åt något nytt. Det handlar om att våga ta steget till någonting som ligger en för nära hjärtat att släppa helt men som sätter en på knivens egg, i ett konstant limbo med en strimma hopp om att det håller. Det handlar om att ställa sig upp och slänga sig ut i det okända för att se vad som händer, och att aldrig någonsin vika ner sig från sin tro, sina idéer, sin vilja. Det handlar om att inte ge upp.

Följ Refused Tryck på hjärtat

Refused i klassisk tappning
2014-04-09 (nyhet)
Boken om Refused snart här
2013-12-03 (nyhet)
Refused: KB, Malmö
2012-12-07 (recension)

Följ Way Out West 2012 Tryck på hjärtat

Ikoner och avhopp
2012-08-13 (nyhet)
A$AP Rocky: Linné, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Miike Snow: Azalea, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.