Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Django Django
Park Lane, Way Out West,
fredag 10 augusti 2012

GAFFA | Recenserad av Josefin Bagge
Lördag 2012-08-11 15:25
Foto: Kristoffer Amlani Ulbak
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Svensk premiärspelning från britter som lovar om världsherravälde.

"Tack så mycket, Gioteboarg". Flera gånger upprepar han det, Vincent Neff, och menar det lite mer för varje gång. Utanför Park Lane har skyltarna skrutit om "fullsatt" sedan någon timme tillbaka, och som vanligt ringlar sig kön vid ingången halvvägs upp till Poseidon. Inne i klubblokalen är det bastuhett och efterdyningarna av Sameblod är en allmänt positiv livsinställning. För Django Django kunde inte förutsättningarna för premiärspelningen på svensk mark ha varit bättre. Och de verkar ärligt talat rätt tagna över uppslutningen – och så det varma mottagandet, en öm och svettig välkomstkram.

De inleder mjukt och sansat med ett instrumentalt intro följt av Hail Bop, precis som på bandets självbetitlade debutalbum. Man kan inte påstå att det sitter som en smäck, det tar ett par låtar innan elektroniken och volymer på diverse instrument hamnar rätt. Utspritt över den lilla scenen finner man tamburiner och maraccas och halva kokosnötter, allt som går att förvandla till rytmer finns där ifall de plötsligt skulle behövas. Django, som ju inte sällan associeras med sina art school-referenser, är inte de som drar sig för att experimentera. Ändå är det oftare en tung basgång från Jimmy Dixon eller Neffs gitarrspel som väcker dansnerven, hur mycket de än försöker med sina extra pukor och trumslagare.

Det är inte konstant klockrent. Träffar inte alltid rätt ton, och spelar inte jämt ut heltajt. Men det vill, och det är det som gör all skillnad. Det har visionerna och potentialen. Django är ju faktiskt fortfarande bara i ungdomsstadiet, med en enda årsfärsk platta att luta sig mot. Ge dem ett år eller två, och se att de snart tar över världen. Det finns faktiskt stunder i spelningen då de skvallrar om det, Default och Life's a Beach får halva Park Lane att sträcka händerna mot scenen av idoliserande hänförelse, och hela bandet strålar av överväldigande lycka. Neff suckar saligt "helt otroligt, tack så mycket, Gioteboarg", och lovar att komma snart igen. Se till att inte missa det, för det kommer bli stort. 

Följ Django Django Tryck på hjärtat

Som att dansa om arkitektur
2012-08-12 (artikel)

Följ Way Out West 2012 Tryck på hjärtat

Ikoner och avhopp
2012-08-13 (nyhet)
A$AP Rocky: Linné, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Miike Snow: Azalea, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.