Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Bon Iver
Azalea, Way Out West,
fredag 10 augusti 2012

GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Lördag 2012-08-11 12:15
Foto: Annika Berglund / Luger
GAFFA
4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor
4 stjärnor
Läsarna
4,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Festivalens hittills allra största publik för festivalens hittills (nästan) allra finaste upplevelse.

Den där bilden på det frostiga glaset och det nakna trädet i ett vinterlandskap som pryder omslaget till For Emma, Forever Ago är en reaktion på albumets kvalité, dess inneboende skönhet och alla de där superlativen som användes för fyra år sedan för att beskriva det då mystiska undret som Justin Vernon döpt till Bon Iver. Det är inte en bild som mannen bakom musiken valde från början för att paketera sitt svåraste, mest smärtsamma men mest lyckade projekt hittills utan något som sju månader senare blev aktuellt, när Jagjaguwar fick upp ögonen för det som tidigare varit prytt med ett betydligt mer rustisk framsida. Det är ändå den bilden som ses som rätt, det är det alla som älskar Bon Iver så fruktansvärt mycket som så fruktansvärt många gör nuförtiden känner till och det är allt de någonsin känt till. 

Hur bekanta den obscent täta och massiva publiken som tyst och spänt står framför Azalea-scenen än är med debutalbumet, vilket de självfallet är, så är de del av denna sanning även på det andra plan det gäller på berörande Bon Iver. Det band som fanns då, när albumet släpptes, var inte ens ett band utan bara Justin Vernon med en akustisk gitarr som han höll lite krampaktigt när han sjöng tyst i falsett om svårmodigheterna som skickade ut honom i skogen. Det band festivalens största publik är här för att se är inte ens spelar i en helt annan division än det som frontmannen ägnade sig åt helt allena, en uppdaterad version som precis som med de två album Bon Iver släppt vanligtvis tar ett band minst 5-10 år att komma fram och utvecklas till. Även alla de som såg den där första turnén vet att det de fick se då inte existerar längre, det är detta nya som är den "riktiga" bilden, även om bandet själva ser på det annorlunda.

Justin Vernon kommer ut med en blå bandana fastspänd runt sin panna med kalufsen sedvanligt tilltuffsad, med en jacka på över sin Gayngs-hoodie, över sin vita skjorta, och undviker att kolla på publiken som står fastfrusna i väntan på att tiomanna bandet ska påbörja sin show. Han är otvivelaktigt fortfarande den stora stjärnan här även om han själv aldrig skulle kalla sig själv för något i närheten av det. Han är fortfarande kärnan, mannen i centrum och den självklara bandledaren i en produktion som under 2011 och 2012 visat sig vara en av rockmusikens allra bästa turnerande just nu. Det är den gamla quiet/loud-dynamiken som återupplivats i ny och mer elegant klädsel än dess begynnande skrud från 90-talet, där det tysta kommer från det folkiga och mer indierockiga, och det högljudda kommer från den pampighet och svulstighet som finns framför allt i post-rock. Och det är den enkla men ändå inlevelsefulla scendekoren, med de stängsellika lamporna som brinner svagt i blått och gult, de hängande och trasiga beiga mossliknande gardinerna som gungar sakta sakta över bandet. 

Framför allt är det bandet, denna koloss som innefattar samplemaskiner och synthar, alla möjliga slagverk och blåsinstrument, dussintals effektpedaler och elektroniska trummor satte vid det mer alldagliga trumsetet. På samma sätt som albumet Bon Iver, Bon Iver var ett sjumilakliv framåt på det musikaliska planet är denna liveuppsättning det för det livemusikaliska. Bandets samspelthet är minst sagt imponerande med tanke på dess storlek överlag, men också för att de till och med lyckas låta det fria spelandet och improvisationerna flyta åt alla håll och kanter utan förbehåll utan att tappa tråden eller riktning på väg tillbaka till albumspåren, till nästa låt. 

Och i mitten då Justin Vernon, ståendes vid sin mikrofon och sin vocoder och en Les Paul i det där aningen krampaktiga greppet, sittandes vid sitt piano med blicken alltjämt riktad någonstans i hans egna lilla värld, av blyghet från att möta den älskande publiken och hur han vet att han reagerar varje gång han talar till dem, hur orden fastnar och de skakiga tacken radar upp sig och får kraft med några väl valda svordomar framför och bakom. 

Men, med allt detta som spelar på denna höga nivå, felfritt och vackert och utan skavanker, är det ändå någonting som saknas, någonting som funnits svävande över bandet tidigare under denna turné och som gett konserterna en oväntad och djupt pulserande nerv. Någonting gör att det känns lite påskyndat och inte lika harmoniskt som det tidigare varit, att det är inte samma intensitet i framförandet som det är allmänt känt att Bon Iver är allt som oftast nu, nästan gastkramande så. Och det kan varken en publik som lite väl sent påtänkt fint sjunger vidare på den (näst) avslutande refrängen efter bandet gått av eller den mycket underliga hypeman som plötsligt står på scen och hoppar för att få publiken att göra detsamma mitt under bandets mest arenarockiga ögonblick göra mycket för att förändra på.

Följ Way Out West 2012 Tryck på hjärtat

Ikoner och avhopp
2012-08-13 (nyhet)
A$AP Rocky: Linné, Way Out West
2012-08-12 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.

GAFFA Shop

Bon Iver: Blood Bank EP
Kr. 83,00
Köp på GAFFA Shop
Bon Iver: Blood Bank EP (Vinyl)
Kr. 119,00
Köp på GAFFA Shop
Bon Iver: Bon Iver
Kr. 143,00
Köp på GAFFA Shop
Bon Iver: Bon Iver (Vinyl)
Kr. 180,00
Köp på GAFFA Shop
Bon Iver: For Emma, Forever Ago (Vinyl)
Kr. 180,00
Köp på GAFFA Shop