Miike Snow: Azalea, Way Out West

Miike Snow, Azalea, Way Out West

Miike Snow: Azalea, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

När hajpen och hysterin lagt sig och den måttligt uppmärksammade uppföljaren släppts till ljumma reaktioner dyker Miike Snow plötsligt åter upp i medvetandet som en dröm man trodde man hade glömt. Bandet som är för kreddigt för mainstream och för tillgängligt för indievärlden. Det är svårt att veta man ska förvänta sig av dem, vad man kan förvänta sig. När de vandrar ut på scen alla klädda i svart, bland annat en man på klaviatur med ett jätteskägg, och så Andrew Wyatt med sin klassiska "jag-har-inte-tvättat-mig-sen-februari"-look, ser de ut att spela någon sorts brutal, gotisk dödspop. Det är underförstått att de i publiken som inte bevittnat Miike Snow tidigare blir smått förvirrade. "Är det han ser ut? Vad ful han är", säger någon bakom mig som uppenbarligen hade förväntat sig något mindre hårigt från en så ren och klar stämma.

Christian Karlsson och Pontus Winnberg står förstås och håller ställningarna snett bakom Wyatt på vardera sida om honom likt två vakande förmyndare.  Så ofta han kan rymmer Wyatt in i ett mörkt och rökigt hörn och lämnar efter sig synen av ett band som saknar frontman. Det är omöjligt att förutspå vad som försiggår i hans huvud när han spänt går fram och tillbaka över scen och tittar ut över folkhavet med en smått psykotisk blick. Det hela är lite underligt, men till allas lättnad går de till synes labila rollerna aldrig ut över framförandet. Wyatt sjunger helt fenomenalt och gräsplätten vid Azaleascenen förvandlas till dansgolv där alla de som släppt på sina traditioner och bara erkänner sin böjelse för Miike Snow får hoppa och jubla en stund.

De är inte dåliga med att mjölka ur så mycket de kan av varje låt, det känns ju i perioder som man ramlat in på värsta nattklubbsdiscot. Det borde vara billigt och osmakligt, men visst finns det ett djup som håller det nere på en behaglig nivå, ett knappt märkbart men behövligt mörker. De får ett kort besök från Lykke Li under Black Tin Box som är rent magiskt, och både Sylvia och avslutande Animal från debutplattan gör att det kittlar till i hjärtat. Oavsett vad det nu var man förväntade sig av Miike Snow, så var det säkerligen inte det här. De påminner en om varför man kände sig sådär hysterisk för ett par år sedan, och även de mest begränsade av musiksmaker kan omöjligt förneka den affekt som Miike Snow ingjuter. En varm, stillsam eufori. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA