Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Måndag 2012-08-13 11:14

Common
Flamingo, Way Out West,
lördag 11 augusti 2012

Recenserad av Özgür Kurtoglu
Foto: Hugo Johansson / Luger
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
5,00 stjärnor i snitt (efter 2 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Festivalens bästa konsert, serverad av en gentleman och entertainer från Chicago.

Bara för att göra det väldigt tydligt redan från början, så att det inte blir några som helst missförstånd om huruvida den ena rapparen är bättre än den andra och vilken spelning som faktiskt var roligare att se, för att inte nämna hur det är tänkt att något sådant ska mätas: Common är inte som någon annan av de rappare som spelar på Way Out West i år. Det är mycket möjligt att det finns ett närmare släktskap till exempelvis De La Soul än, säg, de vildsinta snorungarna i Odd Future, men det finns ändå tillräckligt många vida skillnader för att konstatera att Common är rätt unik i sitt sätt att vara på denna festival, och inom hiphop-världen överhuvudtaget. 

Det är nämligen så att Common är en så kallad "conscious rapper", en egentligen oerhört fånig beskrivning för någon som helt enkelt inte väljer att rappa särskilt mycket om alla prostituerade som sitter i hans förgyllda bil, som för övrigt studsar omkring för att hydrauliken ersatts med dyrare delar och allt detta rullar på däck med enorma fälgar. Inget av detta har Common brytt sig om att helt enkelt bry sig om under de 21 år han varit aktiv, han har istället lagt tid på att konstatera att hiphopen är en kvinna han aldrig kommer att sluta älska, han har tagit sig an utmaningen att styra en bångstyrig producent med hjälp av sin väl No I.D., och sedan accepterat att han blivit omsprungen av densamme och börjat jobba ännu hårdare. Han bryr sig om konsten. Att underhålla. Att bedriva en positiv och inkluderande verksamhet. Och han är fruktansvärt bra på att belysa detta live.

Det ska vara sagt att Common är rätt mycket mer än en rappare. Han beskrivs mer som en mångsysslare än en löjligt begåvad MC, och han har inga som helst problem med att visa upp i princip hela sitt register på Flamingo-scenen under Way Out Wests sista kväll 2012. Han tar emot ett fake:at telefonsamtal och visar lite halvtaffligt men lustigt upp sin skådespelarförmåga. Han har lätt för att springa omkring från ena scenkanten till den andra och få igång publiken, och tar sig mer än gärna friheten att hoppa ner i diket och vandra ut för att hälsa på så många som han kan. Han får till och med för sig att robotdansa samtidigt som han rappar, och passar på att dra av några mycket imponerande breakdance-moves medan han ändå är igång. Och utöver det rappar han med sådan pondus, sådan inlevelse och kraft, att han i princip skulle kunna framföra konserten helt utan musik, bara acapella och hans ord och en hänförd publik.

Vid ett tillfälle kommer en scenarbetare ut på scen med en barstol som Common tackar och tar emot, sätter den precis i mitten nära kanten, och börjar leta efter en tjej som vill komma upp och göra honom sällskap. Han presenterar henne, en Fatima från Lund (som uttalas nästan helt rätt), och går därefter vidare till att låta henne vara Mary J Blige en stund och sjunger direkt till henne snarare än till någon annan, efter att ha bett henne om att torka av svetten från hans huvud med handduken han ger henne, det vill säga. Lite dans senare, mycket jubel senare, går han fram till henne och ställer snabbt och traditionsenligt en fråga, och följt av en liten nick från Fatima exploderar publiken när Common med ett litet leende planterar en puss rakt på en generad Fatimas kind.

Det är en sekvens som garanterat skulle ses som helt otroligt sliskigt och fjantigt under 99 konserter av 100. Men inte överhuvudtaget, aldrig, när Common gör det. Den bild av fullständig och komplett gentleman som Lonnie Lynn byggt hela sin karriär på och som han projicerat ut med alla olika kreativa projekt han ägnat sig åt tillåter inte att en sådant här skådespel ses som någonting negativt. Snarare är det att han gör det med sådan barnslig glädje som märks allra mest, och mycket av det kommer från att musiken inte faller in i något konstigt r'n'b-stuk som osar svett och ångest utan istället fortsätter på det funkiga, glada, lättsamma. 

Den uppsluppna stämningen är nyckeln till att den timme Common dominerar Flamingo-scenen med kan med god marginal räknas som det bästa Way Out West bjudit på i år, för att allting har hållits enkelt och avslappnat både från rapparen och hans lilla men härligt svängiga band, men framför allt för att Common helt ägnat sig åt att göra det kul för alla på plats snarare än bara sig själv. Det kan inte ha gått mer än tio minuter innan han agerar hypeman åt sin dj när det börjar snurras klassiska hiphop-vinyler av andra artister, och då har ändå konserten börjat med en Kanye West-låt som Common bara är gäst på. Senare ställer han sig vid sin keyboardist och rappar med till "Public Service Announcement" som om det vore världens vanligaste sak att göra på en egen headline-konsert, och följer upp med hyllning till Chicago och Common hans adept Mr. West skrev med Chris Martin, och avslutar med Niggas In Paris. Det är inte bara långt, väldigt långt, ifrån hiphop-normen att alltid höja sig själv till skyarna först men också underhållande på ett sätt som hiphop-konserter sällan lyckas bli. Att han även freestyle:ar fram ett tack till Göteborg (som han däremot uttalar perfekt), till Jean Grae, till J Dilla, är bara ytterligare en fin detalj.

Det blir aldrig någon djupdykning långt bak i karriären och katalogen som de flesta kanske önskade från Common när det blev klart att han skulle spela på Way Out West. Men tillräckligt för att ändå med lätthet visa hur relevant han är idag, hur länge han har varit med i toppen utan att tappa fotfästet som så många andra gjort, och hur högt upp han bör rankas bland dagens hiphop-artister. Medan de flesta av hans kollegor både nya som gamla håller fortet på det klassiska sättet, med bara verser och beats, visar Common här gång på gång på gång att han är väldigt mycket mer än bara en dussinrappare från Chicago: han är fortfarande den enda av sitt slag, en sann entertainer, som älskar hiphop över allt annat.

Följ Common Tryck på hjärtat

Common: Nobody's Smiling
2014-07-22 (recension)
Rapveteran till Slottsskogen
2012-08-06 (nyhet)
Common: The Dreamer / The Believer
2012-01-11 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.