Tung, klassisk rock'n'roll som sakta dör ut efter en stark inledning.

När man pratar om Rival Sons dröjer det aldrig länge innan någon namedroppar Led Zeppelin och ett helt rum pustar ut i tanken "skönt att jag slapp säga det". Men referensen är oundviklig. De är ett av de där banden, som är mer bootcutjeans och imponerande hårsvall än 70-talet självt. Med jämna mellanrum dyker fenomenet upp, påminner om svunna tider, och dör långsamt bort igen. För vem fan orkar med det i längre än ett par minuter? 

Head Down öppnar starkt som en spark i örat. Här spelar det ingen roll vilken läggning eller preferens man har, det finns alltid plats i skivhyllan för ett stycke tung, klassisk rock'n'roll som får en vilja bära pilotbrillor och odla polisong. På många vis känns albumet som hela genrens median – inga oväntade utstickare åt något håll, bara hett, stilrent och helt enligt modellen. Men så fort de saktar ner efter inledningen dör partyt igen. Som sagt, det är bara kul den första kvarten. Sen är det svårt att ha överseende med den enorma töntfaktorn.