Katatonia: Dead End Kings

Katatonia
Dead End Kings

Katatonia: Dead End Kings

GAFFA

CD / Peaceville
Utgivning D. 2012.08.27
Recenserad av
Tomasz Swiesciak

Få band lyckas med bedriften att få mig att helt försumma världen runt mig, att bli introvert och så där vackert svårmodig som Katatonia. Dead End Kings, det nionde musikaliska rakbladet, känns i hjärtats alla mörka vrår.

Inte sedan The Great Cold Distance har bandet känts lika aktuellt. Där föregångaren Night Is The New Day − ett album där idéerna skrotades för att de inte var i paritet med bandets höga nivå och därför skrevs om och fortfarande misslyckades med att fånga mig känslomässigt − saknade en röd tråd lyckas Dead End Kings med motsatsen.

Få band lyckas även i min mening med att utveckla sig så mycket för varje nytt släpp som Katatonia. Varje ton, trumslag och sampling känns noga avvägt. Trots detta är Dead End Kings resultatet av en högst spontan kreativ process. Daniel Liljekvists speciella trumstil resonerar med mig redan från de första anslagen. En bättre modernare trummis är svår att finna i min mening. Samtidigt har Anders Nyström lyckats överträffa sig själv och de sorgsna gitarrleadsen tillsammans med Jonas P. Renkses vackra röst förtrollar direkt i inledningen av The Parting till det att de sista tonerna av Dead Letters lämnar lyssnaren. 

Det finns ett syfte med varje litet ljud i Katatonias musik och för den tålmodige, något nytt att upptäcka även långt efter att nyhetens behag lagt sig. Dead End Kings må kanske inte bidra med lika många tillgängliga musikaliska hookar som tidigare verk men det är en högst intrikat och komplex skapelse som istället belönar på ett högre emotionellt plan.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA