Briljanta ögonblick från de levande döda.

De döda kan tydligen inte bara dansa, utan även resa sig från sina gravar när man minst anar det. Fast om det är det som krävs för att Brendan Perry ska sluta släppa gaggiga debakel som 2010 års Ark, kommer i alla fall inte jag stå med skyffeln, redo att åter begrava de levande döda.

Man skulle kunna avfärda Perrys och Lisa Gerrards plötsliga återförening som ett sista försök att casha in, innan de faller i glömska hos de åldrande new age-gotharna och desillusionerade fansen av Clannad och Enya. Men kanske de är värda det? Gerrards röst kanske inte har samma nervösa darrande vibrato som på Within The Realm Of A Dying Sun, men välbevarad är den. Och Perry lyckas, bombasm i texterna till trots, få sin baryton lidelsefull utan att bli patetisk. Enligt tradition är även Anastastis svulstig så att det förslår.

Lite av den variationsfattighet som finns på Perrys solosläpp har tagit överhanden och låtarna drönar sig mest sakta framåt. Men får man godbitar som Kiko, där Gerrard briljerar stort med sin österländskt klingande liturgi, kan man låta de levande döda casha in bäst de vill.