Överjordliga tongångar utan kontext.

"AUN är en dikt, gjord av bilder", säger österrikiske filmskaparen Edgar Honetschläger i en intervju upplagd på sin hemsida. Ser man trailern till den 100 minuter långa filmen med samma namn, kan man nästan greppa Honetschlägers uttalande; om än flyktigt. För när man berör metafysiska ämnen som livets förgänglighet, människans plats uppe på sin egen piedestal och tillvarons undergång, blir allt ångestdrabbat flyktigt.

Landskollegan Christian Fennesz är dock ingen främling för metafysiken, då han mer eller mindre skapar nya institutioner av överjordliga tongångar var gång han startar upp sin laptop. De toner han skapat till AUN − The Beginning And The End Of All Things är inget undantag. På sätt och vis är AUN en naturlig, bitvis uddlös, fortsättning av Fennesz Black Sea (om man bortser ifrån tre spår tagna från samarbetet med Ryuichi Sakamoto på 2007 års monumentala Cendre) och man kan bara förmoda att låtarna kommer till sin fulla rätt i kontext av filmen. Och tills vi alla sett den, förblir AUN en nästan ångestdrabbande upplevelse.