Band Of Horses: Mirage Rock

Band Of Horses
Mirage Rock

Band Of Horses: Mirage Rock

GAFFA

CD / Sony Music
Utgivning D. 2012.09.18
Recenserad av
David Winsnes

På fyra skivor har Band of Horses haft totalt 16 olika medlemmar. Med ett genomsnitt på fyra nya per skiva är en rimlig fråga huruvida man bör jämföra tidigare alster med det som idag är Seattlebandets grundpelare eller inte. I september 2012 är Band of Horses fem män som tillsammans står så bredbent att de live bildar en ogenomtränglig mur. Bara Ben Bridwell har stått genom hela livslängden. Men där de allra flesta medlemmarna är ersättningsbara har det alltid funnits ett hål av saknad. Det märktes tydligt på Infinte Arms, det är ännu mer uppenbart nu. Det bultande hjärtat som på debuten var Mat Brooke är på Mirage Rock ett svårpumpat transplantationsorgan.

Mot slutet av fjärdegiven slänger Band of Horses fram sina bästa kort. På Feud bestämmer sig Tyler Ramsey för att sluta ingå i ett lunkande Neil Young-coverband och får igång skivans högsta tempo med sin slirande gitarr. Då är Heartbreak 101 antitesen, bandets intimaste stund på flera år, där Bridwell sjunger som en sliten Ray LaMontagne över välplacerade stråkar. I övrigt − nej. Mirage Rock låter som en tunnare version av samma av det som var Infinte Arms, som i sin tur var en tunnare version av samma av det som var två geniala föregångarplattor.

Mirage Rock kommer förmodligen slå stort och Band of Horses kanske till slut får genomföra den där inställda turnén med Kings of Leon. Mest av allt känns den dock som en irriterande påminnelse om att rock av detta uppumpade slag alltid kommer få mer uppmärksamhet än de trasiga, förblödande sånger som Mat Brooke skapade med Carissa's Wierd − ur vars kölvatten Band of Horses föddes.



Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA