The xx: Coexist

The xx: Coexist

GAFFA

CD / Young Turks
Utgivning D. 2012.09.11
GAFFA | Recenserad av
Özgür Kurtoglu

Den prisade, hyllade, barskrapade debuten gick helt i svart, med ytterst få andra inslag i annat än vitt. I varje av de tre år som passerat sedan dess har den kommande uppföljaren från London-trion räknats bland den mest emotsedda av alla albumsläpp som förväntats komma ut under året. Och uppföljaren går helt i vitt, med ytterst få andra inslag i annat än en förvrängd och svart oljelik sörja. The xx är tillbaka, med ett album som är minst lika intressant som sin föregångare, med både nya ljud och idéer som gamla, som trängs på överproducerade låtar.

Det må låta bättre, starkare, mer ljust och mer mörkt, mer elegant och mer kargt, än debuten. Men det hackar fram, tystnaden blir för stor, den bryter flödet som The xx gjorde sitt eget på xx till någonting som helt lyser med sin frånvaro på Coexist

Spåren som går i lägre tempo behärskar de inte lika väl som förut, medan de låtar som trion tillskrivit klubbhousen som inspiratör till glider fram på svart räls, med klättrande och sjukligt rena gitarriff, enkla twostep-beats och tysta basgångar. 

Men det är framför allt tystnaden, den som i låtarna får det att låta irriterande och rent ut sagt artificiellt, som är den största boven här tillsammans med att för många trick som gick hem sist försökts att återanvändas till musik som har förändrats. Detta till trots innehåller Coexist fortfarande de finaste nutida poplåtarna som inte härrör från hjärndöd pojkbandspop eller sliskig r'n'b.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA