Ett påstått avslut, nästintill perfekt dokumenterat.

De som var där enbart av nostalgiska skäl, för att vinka adjö till den engelska huvudstadens kanske bästa band genom tiderna, fick det de var där för att få. De som var där med framtidshopp, med en tro om att Blur kommer att försätta släppa fantastiska singlar lite då och då, fick säkerligen även de valuta för pengarna. 

För på denna enligt ryktena allra sista konsert låter Blur som ett slutligen komplett, stort och mullrande rockband, med blåsinstrument och körsångare och keyboardist, med enorm uppbackning från Hyde Park-publiken, som hänger med på mer eller mindre varje ord rakt igenom spelningen, liksom huruvida bandmedlemmarna ser på karriären och bandets överlevnad när kvällen är till ända, om känner att de når fram på riktigt än idag.

Ändå känns denna konsert av alla tusentals de gjort mer än någonsin tidigare i deras karriär, och denna samling, av åtminstone den handfull av den varianten de hunnit släppa, som en verkligen fulländad sammanfattning av allt Blur är, har varit och velat vara.