Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Coldplay
Stadion, Stockholm,
torsdag 30 augusti 2012

GAFFA | Recenserad av Özgür Kurtoglu
Fredag 2012-08-31 11:58
Foto: Sandra Johnson - www.sandrafotar.se
GAFFA
4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor
4 stjärnor
Läsarna
1,00 stjärnor i snitt (efter 1 röster)
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Ett av världens allra största band idag med en av de största showerna, men inte än bland de bästa.

Det händer inte så överdrivet ofta att Stockholm ger grund för att börja ifrågasätta den svenska huvudstadens status som storstad, metropol, pulserande centrum för världsliga händelser, och så vidare. Vanligtvis brukar det pekas på nattlivet och klubbarna, att de inte håller någon vidare klass jämförelse med städer som är ungefär 5-10 gånger större, vilket visserligen är en lika sann som poänglös observation att göra och klagomål att framföra. Men även när det vankas stora evenemang, sådana som bör vara hur enkel som helst för en stad vars storstadsområde ändå är hem för 2,1 miljoner människor, är det lätt att undra varför saker ska vara så fruktansvärt svåra och krångliga och misskötta i Stockholm. Det är minst sagt lite förbluffande att bussarna till Johanneshov och Östermalm åker nya rutter bara för att en armé av små monster fyllt alla vägar söderut till bredden, och Polisen sett till att samtliga vägar runtomkring Stadion leder till ingenmansland, någonstans strax utanför Gärdet.

Chris Martin ber om ursäkt för det. Chris Martin ber om ursäkt för i princip allt som går att be om ursäkt för, saker som han knappast kan styra överhuvudtaget om han inte väljer att be sitt band spela black metal istället, redan efter två låtar. Han ber om ursäkt för den löjliga trafiken, han ber om ursäkt för de lika löjliga biljettpriserna, och han passar även på att be om ursäkt för att folk på grund av att han och hans Coldplay spelar här ikväll inte kan se Lady Gaga i Globen samtidigt. Strax innan sitt förlåt-tal, direkt efter att "In My Place" avverkats, har han dränkts i moln av fjärilskonfettin bandet först introducerade under Viva La Vida-turnén, blåsta upp i små virvelvindar på något kufiskt sätt som får det att se ut som att pappersbitarna faktiskt flyger mot och omfamnar honom. Det ser smått overkligt ut, som en scen ur en film ihopklippt av drömmar och färgglada fantasier, kompletterad av de tiotusentals blinkande armband publiken tilldelats på vägen in som lyser upp Stadion i ett regnbågsfärgat skimmer.

Det är på detta vis Coldplay numera orkestrerar sina enorma konserter. Även om kärnan fortfarande är, och förhoppningsvis alltid förblir oavsett aktör, musiken är det tydligt att bandet vill göra allt de kan för att lämna ett intryck som tillfredsställer publikens alla sinnen, och de verkar väldigt lyckliga över sin skapelse och att få vara i centrum för det hela. De har fem vansinnigt stora cirkulära skärmar placerade bakom scenen, en scenrekvisita hämtad från Pink Floyd men utökad med teknologi som gör de betydligt mer levande tack vare samma upplösning och skärpa som även Jay-Z och Kanye West använder. Mer eller mindre hela arenan är utsmyckad efter det neonlysande klottret som är den gimmick Coldplay valt att anamma i och med släppet av Mylo Xyloto, vare sig det handlar om ett stort skynke som täcker för alla platser som står tomma bakom scen och ljudtältet, eller konstiga uppblåsbara slimegubbar och grishuvuden spridda lite här och var, och de har verkligen gått extraordinära längder för att rama in spektaklet så att det verkligen skriker ut att det är Coldplay som är här nu för att spela och frälsa publiken.

För det gör de ju, på alla sätt som det går att frälsa en publik på, trots att det ibland känns som att allt detta runtomkring lätt kan distrahera från det absolut viktigaste. För det mesta är det mycket uppfriskande att ett band bygger ut sin scen så att den går långt ut i publikhavet, använder sig av en mindre scen placerad ännu längre bort, och gör sitt yttersta för att inkludera alla som betalat dyrt, som Chris Martin påpekar, för att se Coldplay spela. För det mesta lyckas de också ypperligt med att få ihop alltsammans utan minsta lilla trassel; de har hittat en konstig balansgång där de senare albumens svagare spår, där det alldeles för många gånger känns som att musiken skapats för att kunna remixas till EDM-dängor eller rent av faller i den klassiska Coldplay-fällan genom att ha en utomordentlig refräng men menlösa verser, faktiskt dominerar tillställningen samtidigt som de bevisligen bättre äldre låtarna faller rätt platt och känns oinspirerade. 

Under en timme och fyrtiofem minuter lång imponerande show är det alltså kanske en rund timme som faktiskt innehåller musik som lever upp till sin paketering. Är resten inte konstigt ihåliga trots sin överlägsenhet gentemot sådana låtar som på pappret, det vill säga på Viva La Vida samt Mylo Xyloto, så är de omgjorda i stadiumrock-version, alltså skamset högljudda och fulla av klyschiga poser. Och på något sätt går det ändå hem hos publiken och blir inte alls lika skränigt och jobbigt som det kanske verkar; Coldplay har en sorts inneboende charm och ödmjukhet till konsten intakt trots att de spelar på de största av arenor framför de största av publiker, och de gör inte bort sig tack vare de stunder då de gör saker lite mer egna och lite mer speciella. Må det vara att spela en snutt av Lady Gaga i början av "Speed of Sound", som framförs så när som akustiskt på den mindre scenen ute bland publiken, eller väljer att spela "Paradise" två gånger, varav den ena spelas in för att stödja Stand Up To Cancer, och Chris Martin råkar läsa manuset han håller upp högt och tydligt fel, varpå han svär och skäms och ler och börjar om till högt jubel och ännu större allsång.

Det är alltid storslaget när Coldplay spelar, och det är så för att bandet verkligen vill att det ska vara så. De vill vara där uppe bland de bästa, och höjden av naivitet i förhållande till denna kvartett från spridda delar av London vore att på något sätt försöka jämställa musikens ibland tvivelaktiga kvalité med bandets storhet och således helt vägra att se Coldplay och deras karriär samt liveuppsättning för vad det är: en enorm show som breddar och utvidgar synen på hur en arenakonsert bör se ut och hanteras. De är i 2012 så långt ifrån sina försiktiga lärdomsår och spelningar på i jämförelse garderobsstora lokaler som Kägelbanan som de med mänskliga medel kan komma. De är i 2012 så stora som det faktiskt går att bli som band, men ändå märkbart fulla av någon sorts barnslig experimentlusta både med låtarna de skriver och framträdandena de gör, ändå märkbart ödmjuka till uppgiften och lite trevande i sina sätt ibland. Coldplay är ett av världens absolut största band, det går inte att förneka eller bortse ifrån alls längre. Men de har långt kvar tills de kan börja räkna sig själva, eller räknas av allmänheten, som ett av de absolut bästa.

Följ Coldplay Tryck på hjärtat

Coldplays sista andetag?
2014-12-05 (nyhet)
Se Coldplays nya video
2014-06-20 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.

GAFFA Shop

Coldplay: A Rush Of Blood To The Head
ERBJUDANDE: 167,00 kr. 47,00
Köp på GAFFA Shop
Coldplay: A Rush Of Blood To The Head (Vinyl)
Kr. 240,00
Köp på GAFFA Shop
Coldplay: Ghost Stories
Kr. 155,00
Köp på GAFFA Shop
Coldplay: Ghost Stories (Vinyl)
Kr. 204,00
Köp på GAFFA Shop
Coldplay: Ghost Stories Live 2014 (BluRay/CD)
Kr. 276,00
Köp på GAFFA Shop