Få överraskningar tills att schlagern tar över.

Det är så mycket som känns igen i Ronan Keatings femte soloalbum. Receptet för en soloskiva gjord av en före detta pojkbandsmedlem innehåller inga överraskningar. Det är powerballader som fungerar på kommersiell radio, det är textrader som klistrar sig fast mest på grund av att de går på repeat. Eller vad sägs om raden i Wasted Light: "It's a long way down when you're far from the ground"? Den som skrivit denna textrad måste ha märkt att det finns ungefär tusen bättre exempel på rim under det senaste popdecenniet.

Love You And Leave You är den enda låten av sammanlagt tolv som förvånar och drar i en med sitt envisa pockande på uppmärksamhet. Som ett litet gyllene korn av låtkvalitet sticker den ut just för att den inte väljer den enkla vägen. Enkelheten i en melodislinga som är lite distad tillsammans med ett ensamt piano som på ett Maggio-likt sätt lindar in texten. Det är magi. Och när man trodde att öronen hört allt blir det plötsligt schlager, stråkar, trumpeter och tonartshöjning.

Men entusiasmen dör allt eftersom och då har jag inte ens nämnt KizMusic som gör historiens sämsta inhopp på rap i Lullaby.