Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / Live / Söndag 2012-09-02 17:14

Phosphorescent
Debaser, Malmö,
lördag 1 september 2012

Recenserad av Jonathan Bengtsson
Foto: angela blumen
GAFFA
4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor4 stjärnor
4 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.

Avskalad musik från en skäggig man som lyckas ducka för schablonerna.

Matthew Hough förefaller vara en jävligt trevlig kille. Det är de första orden som formulerar sig i mitt huvud när denne Alabamas Justin Vernon äntrar Debasers spartanska utomhus-scen, som liknar en altan byggd av Ernst Kirschsteiger. Samtidigt går lördagen mot sitt slut, och med den även Brooklyn-festivalen.

Och kvällens framförande är onekligen just jävligt trevligt. Allt är jävligt trevligt. Men främst ges vi något som är skört, anspråkslöst, och stundtals väldigt vackert.

Hough står med sin förmodat svindyra Fender, sin lurviga skogshuggaraura, helt själv. Och egentligen är det märkligt. Märkligt att det oerhört avskalade, nakna arrangemanget fungerar så pass bra.

För på skiva adderar Phosphorescent en rad element till ljudbilden, som blås, slagverk och bas. Element som jag alltid har sett som essentiella för att denne singer-songwriter inte skall hamna i det slätstrukna facket fyllt av sårbara män som viskar ut sin obefogade ångest.

Men när denne amerikan nu står här och är så lågmäld att man kan höra öl passera genom människors strupar, fungerar det ändå. Visst finns det partier i konserten som ter sig något slentrianmässiga. Visst skulle ett band bakom Hough inbringa en viss tyngd, en tyngd som i sig skulle kunna göra denna spelning än mer intressant. Men det är aldrig mer tråkigt än fint, jag är aldrig mer rastlös än berörd.

Avslutande Los Angeles är rent magnifik i all sin enkelhet, trots att den drar sig lika långt som Springsteens Jungleland.

Populära Wolves stegrar från något litet, jagande, till en sorgset ylande eruption, när Hough låter både strupen och gitarrhalsen skrika hål i den nästan äckligt stämningsfulla atmosfären. Och vid dessa tillfällen, när Phosphorescent införlivar sina spår med lite galenskap, då blir det fruktansvärt bra.

Sammanfattningsvis är upplevelsen inget annat än trevlig, fin, men något mild och snäll för att nå till de allra högsta betygen. 

Följ Phosphorescent Tryck på hjärtat

Phosphorescent: Muchacho
2013-03-27 (recension)

Följ Brooklyn Sweden Tryck på hjärtat

"Förskjuter tid och rum"
2012-09-03 (nyhet)
Crystal Stilts: Debaser, Malmö
2012-09-02 (recension)
Blonde Redhead: Debaser, Malmö
2012-09-02 (recension)
Cults: Debaser, Malmö
2012-09-01 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.