Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Recension / CD

Mono
For My Parents

Temporary Residence | Släpptes tisdag 11 september 2012
GAFFA | Recenserad av David Winsnes
Måndag 2012-09-10 19:24
GAFFA
5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor5 stjärnor
5 stjärnor
Läsarna
Ännu inte betygsatt av läsarna
Betygsätt själv genom att logga in föra musen över stjärnorna ovanför.
  WiMP    Spotify

Japanerna närmar sig den klassiska musiken.

Sedan 2000-talets början har Mono gjort klart att oljud inte är detsamma som dissonans. Deras melodiösa muller har utmynnat i fem fullängdare, live- och samlingsalbum, splits, remixsammanställningar och dvdboxar. När de 2012 gjuter sitt sjätte storverk är det med en annorlunda insikt. Efter att ha funnit sig själva med fler frågor än svar och en omvärld som inte upplyst dem bestämde de sig för att titta inåt. Följa blodkärlen.

For My Parents är som titeln antyder en ordlös homage till bandet mellan förälder och barn. På sätt och vis hörs det. Dessa fem låtar är det renaste och mest omfångsrika den japanska kvartetten hittills mäktat med. Mono är här så storslagna att de passerar gränsen för episk cheesyness och bara låter oändligt. Varje minut är en slutscen. Varje tonartshöjning en högtravande kärleksförklaring. Det är en påminnelse om att Mono alltid har känts närmare det teatraliska, den klassiska musiken, än den postrockscen de så ofta förknippas med.

Efter att ha använt sig av samma formel ett par album i rad − notera: utan att det för den sakens skull blivit tråkigt − är For My Parents precis allt det man kunnat hoppas på. Det känns liksom fullkomligt naturligt att avslutande A Quiet Place (Together We Go) i huvudsak består av lager på lager av stråkar som tillsammans med ett galopperande trumkomp låter som en eftertext till en äventyrsfilm.

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.