Ex-Posie når inte riktigt ända fram på fjärde solo-plattan.

Efter att ha skapat odödlig pop med Jon Auer i The Posies, extraknäckt i R.E.M. återupplivat Big Star och producerat åtskilliga band har Ken Stringfellow någonstans mellan allt det hunnit spela in excentriska och underbara soloplattor.

Efter åtta år är det dags för skiva nummer fyra och som vanligt har Ken vägrat att dels spela Posies pop, dels att hålla sig till en genre eller musikstil. Det är innovativt, felfritt producerat och väldigt, väldigt vackert. Tyvärr håller den kanske inte samma klass som 2004 års Soft Command som var både mer varierad och hade starkare låtar. Ibland känns det som att de flesta låtarna på Danzig In The Moonlight går i samma tempo och även om allt är så otroligt välspelat så blir det en enda lång mellantempo-sång av det.

Men någonting säger mig att jag kommer att få ångra den här recensionen och om ett år skulle det inte alls förvåna mig och den framstår som en av Ken Stringfellows starkaste. Just nu känns den dock lite som en besvikelse, fast en besvikelse med flera toppar och utan tvekan årets bästa skivtitel.