Vackert sorgsna, stämningsfulla sånger.

Tycker man att Bat For Lashes har skön stil men lite för många fjädrar i håret, att Feist sjunger superfint men lite för glatt, eller att Julia Holter skulle vara fantastisk om hon bara slutade krångla till det – då landar norska Rebekka Karijord likt en svartklädd ängel från ovan. Personligen tycker jag inget av ovanstående, men jag gillar henne ändå. Vid ett par tillfällen skaver bristen på originalitet något (som i kraftigt Feist-osande Multicolored Hummingbird, till exempel) men i regel träffar We Become Ourselves ändå helt rätt.

Anslaget är intimt och personligt, arrangemangen smakfullt avskalade, de vemodiga melodierna tar ofta oväntade vändningar, och Rebekka sjunger med kraft och känsla. I synnerhet balladerna, eller vad vi nu ska kalla suggestiva och djupt stämningsfulla stycken som We Become Ourselves och Ode To What's Lost, utövar en hypnotisk, nästintill beroendeframkallande effekt på lyssnaren. Bra grejer.